Recension: Vermin (2024) – trött spindelskräck

Dags för lite fransk skräck hörrni. Skräckfilmer överlag tenderar dessvärre att inte hålla lika jämn nivå som många andra genrer. Dalarna är väsentligt djupare medan topparna allt som oftast lyser med sin frånvaro. Så är dessvärre även fallet med Sébastien Vaniceks långfilmsdebut Vermin.

Handlingen kretsar kring Kaleb som "hustlar" sig fram med olika försäljningsprojekt, bland annat skor. Kaleb hyser ett mycket stort intresse för djur i allmänhet och exotiska sådana i synnerhet. Till sitt stora nöje kommer han över en sällsynt och märklig spindel på en basar som han tar med hem. Spindeln lyckas så klart att rymma och sprider sig sedan i en takt där uttrycket lavinartad inte räcker till. 

Ett panikartat kaos bryter sedan ut när spindlarna besinningslöst börjar attackera de boende och lägenhetskomplexet infesteras snabbare än en nödig Usain Bolt i nedförsbacke. Spindlarna lyckas isolera dem i en lägenhet utan chans till att fly därifrån. Som grädde på moset blir fastigheten avspärrad av polis och blir snabbt en karantänszon där filmens ungdomar inte kommer någonstans. Ett mardrömslikt tillstånd når nu sin kulmen när de ska slåss mot de i storlek växande spindlarna.

Huvudrollen som Kaleb görs av Théo Christine (Gran Turismo, 2023). I övriga roller syns även Sofia Lesaffre, Jérôme Niel, och Lisa Nyarko.

"Överraskar lika mycket som ett paket inslagen med gladpack"

Spindlar och insekter är ett ämne som väcker väldigt många människors rädsla och har varit ett ämne för skräckgenren i många år. Att tillvarata den väsentligt vanliga spindelskräck, eller arachnofobi som det även kallas, är väl i sig inget konstigt grepp när man ska göra en skräckfilm. Konsten är snarare att paketera innehållet så att filmen bjuder på något som du kanske inte förväntar dig.

Vermin överraskar ungefär lika mycket som en julklapp inslagen med gladpack. 

Jag satt i början och hoppades på att filmen skulle avvika lite från de absolut vanligaste dramaturgiska greppen. Denna förhoppning kom mycket snabbt på skam. Det verkar som att Vanicek likt en ortodox kristen läst regissörshandboken och tolkat innehållet helt bokstavstroget. Kapitlet om innovation hoppade han över helt. Jag insåg fort att regissören ansåg att ett avvikande från den redan utstakade vägen är rent kätteri.

Handlingen var helt enkelt ödesbestämd från början.

Spindlarna framkallar märkliga läten trots att spindlar helt saknar förmåga att kommunicera med ljud. De blir även stora som dasslock och snabba som Ferraribilar med det gemensamma målet att utplåna allt levande i dess väg. Alla försök att bekämpa spindlarna går om intet samtidigt som man inte kommer någonvart eller får nån hjälp av någon. Skönt att det är en grupp med människor som alla kan ringa efter hjälp i alla fall – vänta lite nu, det går ju heller inte! Surprise!

Om jag ska hejda mig lite i min sågning så är slutet kanske det minst smärtsamma, även om detta också till viss del passar in i mallen.

När pliktkänslan är det enda som håller dig kvar

Det kan hända att Sébastien Vanicek kanske hade något samhällsviktigt budskap han ville nå ut med. Det blir svårt att absorbera den typen av budskap när det enda som håller en kvar i stolen är ren pliktkänsla. Det gör mycket med perceptionsförmågan när den konstant bombarderas med den ena klyschan efter den andra.

Det rent visuella och effektmässiga i filmen är inte lika tröstlöst men utgör ändå en försvinnande liten del i en helhet som inte går att rädda från att nästan nå botten.

Sammanfattningsvis så kan man säga att överdrifterna i spindlarnas natur hade kunnat förankras och motiveras lite mer för att optimera det obehagliga. För oss som däremot inte lider av spindelskräck får ingen skjuts i ryggen alls. Vi får för regissörens fortsatta karriärs skull hoppas att betyget på 6,9 på IMDb speglar den allmänna opinionen och inte bara är ett datavirus som delar ut glädjebetyg.

"Vermin" har biopremiär den 8 mars.