Recension: Troll (2022)
Bombastiskt när Netflix satsar på norsk mytologi
Kalabalik bryter ut när någonting vaknar i den norska bergskedjan Dovrefjell – och med Netflix satsning får den norska mytologin plötsligt sin egen King Kong. Det är lite klyschigt, det är lite lökigt, men "Troll" trycker på rätt emotionella punkter och som skandinav är det svårt att inte bli lite imponerad.
Norges egen King Kong
Aktivisterna protesterar vilt mot tunneln som byggs i fjället när den stora olyckan sker i form av en enorm explosion. Strax därefter hittar man stora fotliknande avtryck i marken som skulle kunna bero på metangas och klimatförändringar. ”Vi får väl ringa Greta då”, skrockar de norska topptjänstemännen och politikerna.
Att Troll i grund och botten är en film om människan mot naturen, eller vice versa, är tydligt. Klimatförändringar är allvarligt nog – men explosionen och avtryckens allvar och orsak går inte upp för Norges maktelit förrän man kallar in den orädda paleontologen Nora Tidemann (Ine Marie Wilmann) som har helt andra aningar. Det vi kan se är förmodligen gigantiska fotspår, menar hon.
Nora Tidemann har vuxit upp på fjället tillsammans med sin far, med den norska mytologin och berättelser om troll ständigt närvarande. Men medan hennes pappa Tobias Tidemann (Gard B. Eidsvold) klättrat djupare ned i kaninhålet och förlorat det vedertagna fotfästet så har hon valt den vetenskapliga banan och brutit kontakten med honom.
Trots det är det nu – när hon fått uppdrag av regeringen att utreda fotspåren – hög tid för en återförening dem båda emellan. Tobias Tidemann står en som en konspiratorisk kuf, men det tar inte lång tid innan spåren leder far och dotter till något som bevisar att det finns korn av sanning i de sagor vi berättat sedan urminnes tider – och Norge får plötsligt sin egen King Kong.
Klyschigt lökigt och gåshud
Troll är långt mycket mer en action-blockbuster än en högbudgetversion av ljuvliga "Trolljägaren" (2010). Det tar faktiskt inte lång tid efter att det enorma trollet har vaknat förrän det börjar att marschera rakt mot Oslo, vilket förstås sätter klipska Nora, Tobias och deras två följeslagare från regeringskansliet samt militären i en prekär sits – och vi rör oss hastigt mot genren katastroffilm.
Med det epitetet följer gärna ett ganska förutsägbart och mallat berättande och jag tycker absolut att Troll faller i de fällorna – precis som svenska Den blomstertid nu kommer är vi skandinaver svältfödda på den här typen av bombastisk CGI-action och det är som att manuset kan få lida lite för det då ”wow!”-effekten antas väga upp. Samtidigt blir det aldrig Hollywood-produktion av det hela, vilket gör att den här sortens filmer hamnar i någon slags skärseld där det studsar mellan klyschigt lökigt och gåshud i rekordfart.
"Troll" lyckas tack och lov särskilja sig något från den trista bild jag målar upp. Med kompetent regi från Roar Uthaug (Tomb Raider) och åtminstone några finurligheter i berättandet som jag uppskattar, så blir Troll ändå något eget. Inte minst genom tidigare nämnda människa-mot-naturen-tematik, som blir tydligare ju längre filmen går. Den djupdyker dels i trollens mytologi – vilket jag för all del gärna hade sett ännu mer av – samt lyckas trycka på exakt rätt emotionella punkter. Något som leder till ett för mig oväntat känsloladdat klimax.
"Troll" hade kunnat vara lite mindre Hollywood i miniatyr, omfamnat det småskaliga något och breddat ut de i många fall papperstunna karaktärerna betydligt mer – jag ser särskilt potential i ljuvligt knäppa Tobias. Samtidigt finns det något så underhållande i att se King Kong på Empire State Building-scenen i nordisk tappning att jag skulle ljuga om jag sa att jag inte hade kul med den här filmen, trots dess brister.
För mig är "Troll" en svag trea – för att den vill, för att den vågar och för att den är en del av en handfull filmer som visar vad skandinavisk film faktiskt kan uppnå. Om inte i kvalitet så åtminstone i ren ”åh, jävlar”-potential.