Recension: Trap (2024) – skådespelarna levererar i Shyamalans nya film

M. Night Shyamalan. Få namn i Hollywood frambringar lika många motstridiga och komplexa känslor i cineasters hjärnor och hjärtan. Den indiska regissören dundrade som bekant in på filmfabrikens radar med trion Sjätte Sinnet, Unbreakable och Signs. Stjärnstatusen var ett faktum. Tidskriften Newsweek hävdade, i ett numera hånat inslag, att Shyamalan är den "nya Spielberg" och lovorden haglade.

Sedan dog drömmen.

Likt en bakvänd underdog hånades han plötsligt efter filmiska projekt som bara kunde anses vara kreativa härdsmältor. Sedan dess har han legat och vägt. Somliga har med pompa och ståt basunerat ut hans comeback, men undertecknad har aldrig riktigt vågat yppa dessa ord. Shyamalans senaste alster, Knock at The Cabin, var en habil skräckthriller, men Old var rena rama smörjan och på den vägen är det. Frågan på allas läppar är därför nu: kan Trap bli stjärnans stora comeback till Hollywood-gräddan? 

"Idén betydligt bättre än utförandet" 

Cooper (Josh Hartnett) och dottern Riley (Ariel Donoghue) stressar genom stadens fullsmockade gator. Peppen osar och atmosfären vibrerar bland tusentals tonårsflickor: popstjärnan Lady Raven (Saleka Shyamalan) har lyckats klämma in en extrakonsert för sina fans denna eftermiddag. En audivisuell fest väntar och för Riley väntar några härliga timmar av dyrkan på sin idols altare. En bit in i konserten blir dock pappa Cooper varse om ett ondskefullt hot som lurar någonstans bland de tusentals besökarna. Polisen har nämligen fått nys om att den brutala och sadistiska mördaren, The Butcher, ska infinna sig någonstans i publikhavet. Det som skulle bli ett härligt gig utvecklar sig snabbt till en ryslig jakt med drygt 20 000 liv som insats.   

Shyamalan har alltid haft ett konceptuellt öga och ett mod att helhjärtat undersöka dessa. Trap är en lysande idé. Mina tankar förs till ungdomens 90-talsactionfilmer, där en isolerad arena utgör händelsernas centrum för diverse pulshöjande skeenden. En katt och råtta-lek där en brutal mördare härjar innanför en konsertlokal är en pulshöjande premiss där skådeplatsen för händelserna agerar dramatisk motor. Jag spände med glädje fast säkerhetsbältet och var på förhand beredd att slå på stora trumman och fira "nya Spielbergs" efterlängtade comeback. Som sagt, på pappret borde Trap vara en thriller-fest. Problemet är att idén är betydligt bättre än utförandet.

Shyamalan är en egendomlig filmskapare vars utpräglade drag kan agera källa till hans styrkor och svagheter. I Trap har regissören genomgående problem att pricka tonalitet och tycks helt oförmögen att välja i vilket dramatiskt spår han bör föra sin ljuvliga premiss. Som publik skänker det ett underhållningsvärde, att ständigt flängas mellan den svarta komedi, thrillerns och det pompösa dramats cinematiska språk. Det är sällan speciellt förutsägbart, men tyvärr sker detta till priset av en dramaturgisk och tonal spretighet. Jag vet helt enkelt inte om regissören vill att jag ska förfäras, skratta eller bita på nagelbanden och tyvärr stöttar inte den här sortens ambivalens premissens enkelhet. Lägg dessutom till en kaotisk tredje akt som famlar efter riktning och syfte och potentialen är grusad. 

"Josh Hartnett visar ett brett register"

Tack och lov omges "Trap" av ett stall skådespelare som tycks förstå vad Shyamalan vill åstadkomma, även om undertecknad inte gör det. Hartnett tillåts visa ett brett register som lyckas sträcka sig från ett närmast farsartad, förhöjd komisk prestation till genuint skrämmande. Även Ariel Donoghue levererar en stark insats som filmens pathos, även om filmens tredje akt sviker skådespelaren i den obegripliga riktning den väljer att ta. Och trots nepotismens fula tryne så gör även Saleka Shyamalan en hedervärd insats som Lady Raven och ingjuter sin roll med stjärnglans och pondus. Skådespelarna är det sannerligen inget fel på i Trap.

Rent tekniskt är Trap en ganska vacker best. Fotot, signerat Sayombhu Mukdeeprom, är vackert och lagom suggestivt och hänger med i Shyamalans våldsamt Whiplash-artade pendlingar. Jag uppskattade även valet att låta karaktärerna tala direkt till kameran, ett stilistiskt beslut som marinerade scener i ett sorts absurt obehag som faktiskt fungerade.

Sammanfattningsvis kan jag inte rekommendera "Trap". Filmens tekniska meriter finns utan tvivel där och skådespelarna levererar. Problemet är både manus och regi som grusar en superb premiss till en riktningslös och dramatiskt bipolär upplevelse. I slutändan känner jag absolut ingenting för filmens skeenden eller karaktärerna i den och även om lösryckta scener visar på nerv, svart humor och en del intressant karaktärsarbete så spelar dessa enskilda bitar inte i samma match, eller ens samma sport. Någon ny Happening eller The Last Airbender är det inte tal om, men en bra film är det tyvärr inte.