Recension: The Whale (2023)

I Darren Aronofskys trefaldigt Oscarsnominerade drama The Whale får vi se Brendan Fraser spela en döende, gravt överviktig man, vältra sig i sorg, skam och skuld i två timmar – allt i en liten, skitig lägenhet, som ser ut att stinka gammal skräpmat och där nära och kära kommer in och skriker på honom. Som om att det inte vore klaustrofobiskt nog är allt filmat i 4:3, alltså det gamla tjockteveformatet. Med andra ord, var beredd på en kvävande upplevelse av en ojämn regissör som ofta vill för mycket – så även här. Det är nästan ett mirakel att The Whale fungerar så pass bra som den faktiskt gör.

Till stor del beror framgångarna på Brendan Fraser. Inte bara bjuder den avdankade Mumien-stjärnan på en sagolik comeback, han har också blivit internets darling. I emotionella videointervjuer har han rörts till tårar över publikens saknad. Därtill har han berättat om hur han utsattes för ett sexuellt övergrepp 2003, som bidrog till att hans karriär gick åt pipsvängen.

Minsta rörelse känns som ett maratonlopp

Nu har han fått sin första Oscarsnominering och det är en välförtjänt sådan. Det går inte en sekund utan att jag köper att han spelar den 270 kilo tunga Charlie vars minsta rörelse känns som ett maratonlopp. Även Hong Chau, som spelar hans vän tillika sköterska Liz, är Oscarsnominerad och kan vinna för Bästa biroll. I filmen är hon en tacksam frisk fläkt i Charlies kvava lägenhet. En annan nämnvärd prestation bjuder Stranger Things-stjärnan Sadie Sink på som spelar Charlies, ursinniga, snudd på ondskefulla dotter. De har inte setts sedan han övergav familjen för nio år sedan – ett trauma hon har som ursäkt för att bete sig precis hur som helst. Och Inte bara mot Charlie.

Denna gången är det inte Darren Aronofsky själv som står för manus – precis som fallet har varit med hans bästa filmer The Wrestler (2008) och Black Swan (2010) – utan Samuel D. Hunter fått i uppdrag att omarbeta en egenskriven off-broadway-pjäs. Att göra film av teater är alltid en utmaning och här finns vissa symboliska rester som borde ha lämnats på scengolvet. Exempelvis envisas Charlie, som också är universitetslärare på distans, att få en uppsats om Moby Dick uppläst för sig – gång på gång. Slutpoängen är väl fin, men resan dit känns rätt och slätt fånig.

Darren Aronofskys religiösa grubblerier

Som du kanske märker brottas jag med intrycken The Whale gav mig. Skådespelet är rakt igenom fenomenalt och hantverket säkert, men manuset är ojämnt. Inte minst på grund av den övertydliga symboliken och en handfull sekvenser som bara är för mycket. Alla som hade hoppats på att Aronofsky skulle vara klar med sina religiösa grubblerier efter floppen Noah (2014) och det helknäppa återberättandet av första Moseboken i Mother! (2017) får nog komma till insikt med att de är här för att stanna. Charlie har något av ett Jesus-komplex och här flätas även en märklig sekt in i alltsammans. Skavanker till trots blir jag i slutändan rejält berörd av The Whale. Och ur den aspekten har Darren Aronofsky lyckats.

"The Whale" har biopremiär den 10 mars.

Mer läsning:

• Veckans bästa filmer och serier
• 11 filmscener som ger oss gåshud