The Underground Railroad (säsong 1)
Recension: ”The Underground Railroad” (säsong 1).
Den Oscarsvinnande regissören Barry Jenkins bjuder på över tio timmar av ”The Underground Railroad”, en av årets snyggaste och mest ambitiösa tv-serier hittills.
Amazon Prime Videos nya tv-serie är baserad på Colson Whiteheads Pulitzer Prize-vinnande bok The Underground Railroad, som handlar om den unga kvinnan Cora (Thuso Mbedu) och hennes resa genom USA via den underjordiska järnvägen. Cora föddes som slav på ett plantage i Georgia men lyckas efter mycket om och men fly tillsammans med vännen Ceasar (Aaron Pierre), som lärt sig att läsa och därefter fått en plats på nästa tåg i den underjordiska järnvägen.
I både boken och miniserien har nätverket ”den underjordiska järnvägen” lämnat metaforerna bakom sig och ersatts av verkliga tåg, stationer och lokförare. I verkligheten var det kodord som användes av olika nätverk av människor som smugglade ut slavar från södern mot säkerheten i norr, på flykt från sina ”ägare” på plantagen. Genom Barry Jenkins, som har regisserat och skapat seriens samtliga avsnitt, får tågen och flykterna från en stad till en annan nu nästan en slags magisk och poetisk känsla.
Men så fort vi befinner oss ovanför jord finns det en tryckande känsla av att vad som helst kan hända, där de mest fruktansvärda saker också händer gång på gång. Cora får dessutom från första stund ”i det fria” hela tiden kolla sig över axeln, eftersom den legendariske slavfångaren Ridgeway (Joel Edgerton) bestämt sig för att han aldrig kommer att vila innan han fångat in och återfört henne till sina ägare.
Varje nytt avsnitt är mer eller mindre fristående från det föregående, eftersom Coras flykt hela tiden tar henne till nya ställen och låter oss lära känna både nya karaktärer och miljöer. Calvin Leon Smith, Mychal-Bella Bowman, Chukwudi Iwuji och William Jackson Harper bjuder alla på oerhört starka prestationer, medan Mbedu i huvudrollen tvingas bära serien samtidigt som hon aldrig riktigt får tillräckligt med tid att lita på någon och därför länge nästan får ta ett steg tillbaka och låta sidokaraktärerna vara avsnittens frontfigurer. I den oerhört starka avslutningen under seriens tre sista avsnitt får både hon och samtliga skådespelare otroligt mycket att arbeta med, som kommer lämna få tittare oberörda.
Det som lyfter serien till nästa nivå är hur Jenkins och hans filmfotograf har lyckats få till några av årets tveklöst snyggast filmade scener. Vackra naturområden inspelade i ”the magic hour”, när solljuset står som bäst och vackrast, i kontrast med fruktansvärda scener ackompanjerade av klassisk musik som sedan övergår i mer nutida men direkt musik – som Donald Glovers America, i en av säsongens värsta men samtidigt snyggast inspelade scener.
Det råder ingen tvekan om att "The Underground Railroad" kommer att uppskattas av många, även fast den med sina över tio timmars speltid troligtvis inte kommer att kunna svepas lika enkelt så många andra av årets miniserier. Med sin maj-premiär hinner serien dessutom kvalificiera sig till årets Emmygala, där man sannolikt kommer att plocka hem ett helt gäng nomineringar.
MER LÄSNING:
Recensionen till First Cow.