Recension: The Pursuit of Love (2021)
Lily James söker romantik i miniserien "The Pursuit of Love".
Serien "The Pursuit of Love är" så mycket söndag-kväll-underhållning det kan bli. Emily Mortimers adaption av den klassiska romanen med samma namn är otroligt vacker att titta på.
Berättelsen tar sin början i Storbritannien mellan första och andra världskriget och huvudkaraktären Linda Radlett (Lily James) har en stark inställning att kärlek är det enda som faktiskt spelar någon roll i världen. Vi ser Linda Radlett främst ur hennes kusin Fanny Logans (Emily Beecham) perspektiv. Fanny Logan agerar berättarröst och som tittare får vi hela tiden följa med i hennes tankegångar. De två kusinerna är väldigt olika varandra personlighetsmässigt men trots detta är det deras fina vänskap till varandra som är seriens epicentrum och stomme.
Seriens stil är mer Wes Andersonsk än någon av hans egna filmer. Som tittare slungas du in i en serie som har komponenter som berättarröst, små flashbacks, rappa klippningar och slående symmetri. Mortimer manifesterar att hon verkligen bemästrar dessa element också, och gör det på ett sätt som konstigt nog inte blir klyschigt och pretentiöst.
Om jag tar på mig analys-glasögonen och plockar isär seriens beståndsdelar finns det dock luckor och besvikelser. Serien vill så gärna sätta fingret på kvinnlighet och identitet hos kvinnor, men det är svårt att göra det när man byggt karaktärer som känns som just karaktärer, snarare än människor. De två kusinerna Linda och Fanny förblir, i mina ögon, bara arketyper av kvinnor, som två olika sorter. För att göra en serie som ska lyfta kvinnlighet är jag av åsikten att djupet hos karaktärerna borde finnas där för att kunna porträttera kvinnligheten.
Serien är som bäst när den är enkel. Det vill säga, när den gör satir av, och kommenterar rika människors privilegier och flyktighet. Bara en sån sak att Linda (Lily James) har tid att sitta och tänka på hur viktigt kärlek är varje dag. Satiren är inte särskilt skarp, men det är den lättsamma satiren i kombination med de snabba klippningarna och den nästan lite komiska berättarrösten som gör att miniserien känns unik.
Hade serien bedömts endast baserat på estetik är det inget snack om att den fått toppbetyg och det är utan tvekan en av de snyggaste serierna jag sett. Jag kan bli lite frustrerad att The Pursuit of Love’s skapare inte lagt mer tid på att stärka seriens handling och framförallt dess karaktärer; det hade kunnat gjort den här serien till en riktig upplevelse. Nu trevar filmen och landar någonstans, som jag inledningsvis skrev, i att vara standardiserad söndag-kväll-underhållning med plus för den vackra estetiken.
MER LÄSNING:
Recension av The Billion Dollar Code säsong 1