Recension: The Fabelmans (2023)

Äntligen, äntligen, äntligen. Efter två decennier av dammiga dramer och virriga blockbusters visar Steven Spielberg att han fortfarande kan bjuda på ren och skär filmmagi. The Fabelmans är ärligt talat bättre än någonting Mr. Hollywood har gjort sedan Rädda menige Ryan (1998), med möjligt undantag för underskattade men ojämna A.I. - Artificiell Intelligens (2002) – en annan av de få filmer Spielberg skrivit manus till. Efter det här biobesöket är till och med hans urfåniga remake av West Side Story (2021) förlåten.

Som du kanske vet baseras The Fabelmans på regissörens ungdom, men den kommer med en viss överraskning. Innan filmen rullar möts vi nämligen av en filmad hälsning från Steven Spielberg själv där han tackar oss för att ha tagit oss till biograferna för att se hans "mest personliga" film någonsin, som han beskriver som "ett kärleksbrev" till sin familj. Givetvis passar han även på att ge en känga åt streamingmarknaden och tackar oss lite extra för att se en film "på riktigt". Lite onödigt kanske men också rätt mysigt.

Rappt och lekfullt med sagolikt foto

Att filmen är hans mest personliga märks också rätt tydligt. Från Hajen (1975) till Jurassic Park (1993) gjorde Spielberg en näve mästerverk, som med ypperligt berättande skildrade storslagna äventyr – ofta med en familj i centrum. Därefter, med avstamp i enastående Schindler's List (1993), började han ge liv åt mer "vuxna" historier och sällan särskilt framgångsrikt. The Fabelmans är lite av en blandning mellan regissörens båda faser. Det är liksom ett familjedrama som med stor värme doppar tårna i allvarets vatten. Allt är rappt och lekfullt berättat med ett sagolikt foto på en nivå som endast kan nås av en sann mästare. Ett kärleksbrev till familjen men också till filmkonsten i stort.

Gabriel LaBelle spelar Sammy Fabelman (Spielbergs alter ego) och hans föräldrar gestaltas av Michelle Williams och Paul Dano. Allt börjar med att unge Sammy ska se sin allra första film, men är nervös för att gå in på biografen och möta "jättarna" på bioduken. Hans pappa, Burt, är ingenjör och förklarar passionerat hur en filmprojektor fungerar. Visningen ändrar givetvis Sammys liv och snart börjar han ta sina första steg mot att bli en trefaldigt Oscarsvinnande regissör.

Inte din vanliga biopic

Om man nu ska se The Fabelmans som en biopic så är det ingen traditionell sådan. Berättelsen sträcker sig inte längre än till att Spielberg (eller Sammy då) tar sig till Hollywood och möter en av sina idoler – John Ford, ypperligt spelad av David Lynch. Kärnan ligger istället i familjen och kärleken till film samt konflikten i att våga följa sitt kall och gå den osäkra, artistiska världen. En annan skillnad från många andra uppväxtskildringar är att Sammy växer upp i ett ganska välställt hem och med kärleksfulla föräldrar. Visst, självklart finns det konflikter även bakom Fabelmans dörrar och givetvis finns det en del bakslag för vår unge filmmakare, men det är inte alls lika dramatiskt eller tradigt som det gärna blir.

Det är inte bara regin och berättandet som är på allra högsta nivå. Att Paul Dano och Michelle Williams är fantastiska vet vi sedan tidigare, men Spielberg har också hittat en ny stjärna i Gabriel LaBelle, som lär få en hel del fler stora roller efter den här prestationen. Jag är också mycket glad över att se Seth Rogen flamsa på en helt ny nivå med hjärtat utanpå som farbror Bernie. Bäst är nog den magnifike Judd Hirsch som stjäl showen i egenskap av en intensiv och rätt så obehaglig morbror.

Sammantaget är The Fabelmans en utmärkt film där Spielberg visar upp bildkonstens magi. I Peter Bogdanovichs intervjubok This Is Orson Welles (1992) säger Citizen Kane-regissören att konstnärer är som bäst när de är unga eller gamla och att medelåldern är deras största fiende. Det tycks ligga en hel del sanning i det.

"The Fabelmans" har svensk biopremiär den 3 februari.