Recension: The Exorcist: Believer (2023)
Djävulen, vik hädan! Här kommer kvacksalvare och rotmagiker
På fredag är det biopremiär för "Exorcisten: Beliver". Filmtopps Eric Diedrichs tycker det börjar lovande men vill "Regan-spy" över vad som sker därefter.
Efter tre uppföljare och en TV-serie är det dags för ett fjärde försök att återuppväcka magin från William Friedkins odödliga skräckklassiker Exorcisten (1973). Sett till tidigare resultat – med undantag för underskattade Exorcisten III – är väl inte förväntningarna skyhöga direkt. Filmens regissör, David Gordon Green, ligger dessutom bakom den senaste, ruggiga Halloween-trilogin. Men som filmkritiker måste man försöka gå in med öppet sinne.
När seansen inte går som man tänkt sig
Till min förvåning och inte minst stora glädje börjar Believer faktiskt riktigt bra. Gordon Green har uppenbarligen sneglat på Exorcistens framgångsrecept, där ordentlig karaktärsetablering går före alla universums jumpscares – tills vi minst anar det. Vi befinner oss på Haiti där den blivande pappan, fotografen Victor (Leslie Odom Jr.) plåtar loss på en strand och hänger med sin gravida fru. De vet inte om det ännu, men snart kommer ett jordskred att ske som kostar hennes livet, men barnet i magen överlever.
Spola fram 12 år. Victor bor med sin dotter Angela (Lidya Jewett). De har en mycket nära relation, lite av det där överbeskyddande slaget. Angela, som är nyfiken på vem sin mamma var, går handlingskraftigt med klasskamraten Katherine (Olivia O'Neill) ut i skogen för att testa på det där med seanser. Och ja, det går väl inte riktigt som de har tänkt sig. Snart börjar mystiska ärr visa sig på deras kroppar, huvuden snurra och en akut6k aversion mot kyrkan utkristalliseras.
Mysteriet med det konstiga familjefotot
Ack och ve, David Gordon Greens snegling på Exorcistens framgångsrecept blev inte långvarig. Strax efter Haiti-sekvenserna börjar han labba med fullständigt onödiga scares, som mer tummar på logiken än ingjuter rysningar. Ett exempel är när Victor, som numera arbetar som familjefotograf, plåtar några kunder och de blir alla utom barnet "blurrade" á la The Ring på fotot. Jag vet fortfarande inte vilka de är och om ungen var besatt eller nåt. Kanske följer vi de stackarna i nästa film?
Men jag är ändå hoppfull, åtminstone positivt överraskad. Precis som vi systematiskt fick följa Regan på olika sjukhusbesök för att utesluta alla faktorer utom demonisk ondska, får vi se hur Angela (och kompisen Katherine) långsamt dras ner av djävulens klor. Fast inte med samma finess, utan mer så att TikTok-generationen inte ska börja mobilscrolla. "Fler scares, det går för långsamt, tänk på de stackars barnens fördömda koncentrationsförmåga", så tänker jag mig att fördomsfulla producenter gormade efter att ha sett första klippningen. För någonstans i Gordon Greens vision finns en bra skräckfilm som obarmhärtigt begravs under ett tjockt lager billiga skrämseltaktiker och… förvirrad religionsinkludering.
Här ser vi katoliker, anhängare till kristna avgrenar och till och med rotmagiker lägga sina skiljaktigheter åt sidan för att tillsammans besegra djävulen. Det må vara en god tanke, men resultatet är exakt lika krystat som det låter. Om det inte vore för att Ellen Burstyn, som spelade mamman i första filmen, dyker upp i en ganska så häftig biroll, så hade jag velat "Regan-spy" över filmens andra hälft, som mest agerar religionspropaganda för ateister.
"The Exorcist: Believer" har biopremiär den 6 oktober.