Recension: Terrifier 3 (2024) – bästa filmen i skräckserien

Tillhör du den brokiga skara som känner att skräck-genren fegat ur i sina våldsskildringar? Längtar du efter att få beskåda vanskapta kvinnor som onanerar med glasskärvor, lemlästade jultomtar och allmänt depraverat splatter – då har du hittat rätt, men detta visste du ju redan. Damien Leones mordiska mimare, Art the Clown (David Howard Thornton), är idag ingjuten i skräckens fundament och blivit en modern symbol för demoraliserande övervåld på vita duken. Första filmen, en ganska trashig b-dänga, nådde snabbt kult-status och uppföljaren marknadsförde sig själv genom att dela ut spypåsar under sin tid på biograferna. Gore-hysterin var i rullning och bioaktuella Terrifier 3 kommer absolut inte att charma sina hetlevrade motståndare, men bjuder en redan troende församling på ännu en inälvsdränkt högmässa, den här gången iklädd mysig julskrud.  

Att ens försöka sammanfatta Arts tredje slaktfest i någon sorts synopsis känns snudd på omöjligt, men jag gör ett tappert försök. Tvåans hjältinna, Sienna (Lauren LaVera), skrivs ut från ett rehabcenter efter sina senaste duster med den demoniska clownen. Både mentala och fysiska sår behöver läkas, så därför väljer hon att ladda sina batterier hos sin syster Jessica (Margaret Anne Florence) med familj. Problemet är dock att övernaturliga, slaktande clowner sällan håller sig döda speciellt länge. Snart lyckas en huvudlös Art återförenas med sitt besatta och hyggligt vanställda offer, Victoria (Samantha Scaffaldi), för att återuppta sin turné av vansinnesdåd. Och just det, det är snart julafton.

"Den bästa filmen hittills i serien"

Undertecknads relation till Terrifier-serien är väl ingen höjdare. Nog för att jag uppskattar praktiska effekter, gore och skräckgenrens kraftfulla ackord på känslosträngarna, men Art gjorde inte mycket för mig. Första filmen tyckte jag var direkt tråkig, trots en och annan fin uppvisning av hemmagjorda och kärleksfullt utförda effekter. Uppföljaren var en klar förbättring, men kändes som ett sorts splatter-epos utan tillräcklig substans för att hålla ihop sin svulstiga speltid. Trean är den bästa filmen hittills i serien. Låt mig förklara.

Art är en polariserande figur som tidigare filmer haft svårt att få till i mitt tycke. Trean når den hittills bästa balansen mellan Arts mordiska fadäser och mimiska humor. Trean är fortfarande ytterst våldsam, men Art tillåts nu tramsa loss ordentligt, vilket gynnar filmens övergripande ton. En specifik scen när Art "bondar" med ner en nersupen jultomte är komiskt och becksvart guld. Regissör och författare Damien Leone förstår att det är Art som är stjärnan och att låter sin huvudrollsinnehavare, David Howard Thornton, spela ut sitt fulla register. Han pendlar mellan genuint skrämmande och barnsligt komisk utan minsta besvär och Terrifier 3 är hans hittills starkaste prestation.

"Terrifier 3 är vidrig, som sig bör"

Jag vill även dela ut en särskild guldstjärna till filmens osjungna hjälte, Samantha Scaffaldi, som spelar Arts högra och vanställda hand. Skådespelaren är fullständigt begraven i smink, men lyckas gestalta en enastående vidrig karaktär i den besatta Victoria. Här finns ingen förmildrande humor att finna, bara ren terror. Scaffaldi är vidrig i rollen, men även smink, effekter och scenografi drar sina kompetenta strån till stacken i snickrandet av denna mardrömslika best. 

I övrigt gör ensemblen sitt bästa, men misslyckas ofta hålla intresset uppe mellan blodbaden. Lauren LaVera gör sitt yttersta för att hålla lägsta-nivån över vattenytan, men scenerna utan hennes medverkan fungerar helt enkelt inte. Så gott som alla andra prestationer och karaktärer är riktiga sömnpiller som mest uppmanar till toalettbesök eller fokus att svaja betänkligt. Givetvis är detta att förvänta sig av genren, men inte minde klandervärt för det.

Givetvis ska vi även beta av filmseriens signum också: våldet. Precis som förväntat är Terrifier 3 en fullständigt depraverad och obscen tingest där tabun är till för att trampas på och skratta hånfullt åt. Leone fröjdas i sina ständiga övertramp och smaklösa skildringar av våldsamheterna. Effekterna är, precis som i föregående filmer, praktiska och härligt överdrivna. Det görs inga försök till realism, utan istället en ytterst självmedveten gränslöshet som sällan eller aldrig ser speciellt "verklig" ut, men det är inte heller intentionen. Intentionen är att bjuda på hutlösa mängder av pompöst, ekivokt trams-våld som kittlar publikens kräkreflexer och Leone backar inte från den mission han påbörjade med del ett och två. Terrifier 3 är vidrig, som sig bör. 

Summa summarum är "Terrifer 3" den bästa filmen i serien, tack vare att Leone hittar fotfästet mellan becksvart komik och groteska vidrigheter. Filmen är, precis som föregångaren, för lång för sitt eget bästa och försöken till historia rena rama gäspningen. Slutet fegar även ur en smula, men på det hela taget så gör "Terrifier 3" det den ska och gör det ganska bra. Precis som innan är det en ytterst nischad publik man riktar motorsågen mot och denna klick av filmdårar kommer ha en trevlig och kladdig stund i biofåtöljen.