Recension: Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutant Mayhem (2023)

Året var 1984 och de luspanka seriekreatörerna Kevin Eastman och Peter Laird kämpade för att klara livhanken. Idétorkan var ett faktum och duon var redo att kasta in handduken som serieskapare när Eastman plötsligt kladdar fram en humanoid sköldpadda, utrustad med nunchakus, i sitt anteckningsblock. Laird hakade på och målade ytterligare tre snarlika ninja-paddor. Vips var Teenage Mutant Ninja Turtles födda. Serieduon skrattade gott åt sin smått befängda idé, men vad de aldrig kunnat ana var att fyra gnistrande stjärnor nu hade tänts på populärkulturens vackra himmel.

Turtles debuterade som en våldsam, svart/vit serietidning, med en vuxen publik som målgrupp. Detta skulle snart skifta när sköldpaddorna attraherade en betydligt yngre publik. Kidzen (mig inräknad) världen över förtrollades genom bästsäljande serietidningar, Hollywood-filmer, tv-serier, tv-spel och en oförskämd mängd leksaker. I dag, 39 år efter sin födelse, gör sköldpaddorna comeback på vita duken. Har ninjorna några tricks kvar innanför skalet?

Det enkla svaret är ja. Mutant Mayhem är familjevänlig nystart sprängladdad med ungdomlig charm. Sköldpaddorna vi möter är verkligen tonåringar. Hormonrubbningar och återkommande identitetskriser tillhör vardagen för våra bröder, som bor tillsammans med sin sensei, Splinter, i New Yorks avlopp utan minsta kontakt med människorna på ytan. Splinter menar att människor är avskyvärda parasiter som aldrig någonsin hade kunnat förmå sig att acceptera sköldpaddornas egenheter. Dock hungrar pubertetsninjorna efter ett liv ovanför kloakerna och känna tillhörighet, men frågan är om det någonsin kan vara möjligt? 

Värre blir det när fler mutanter äntrar scenen med en diabolisk plan. Skurken, den muterade Superfly, är trött på människornas grymhet och planerar att en gång för alla göra slut på oss tillsammans med sitt gäng mer eller mindre groteskt muterade järngäng. Det är upp till Turtles att nyttja samtliga ninja-skills i sin arsenal och besegra Superfly innan mänskligheten satt sin sista potatis. Men, varför hjälpa människor när allt våra bröder får tillbaka är rädsla, avsky och hat? Kanske hade Splinter en poäng, trots allt?

"För första gången gestaltas faktiskt Turtles som barn i yngre tonåren"

Historian är verkligen inget nytt. Mutant Mayhem vinner inte mark för sin originalitet, den saken är säker, men faktum är att det inte stör så värst mycket. Temat om acceptens är universellt och vad är inte Turtles än en omskrivning för puberteten och att finna sin plats här i världen? Tematiken fungerar dessutom i perfekt samklang med hur sköldpaddorna porträtteras. För första gången gestaltas faktiskt Turtles som barn i yngre tonåren. Grabbarna twerkar, pratar i mun på varandra och gnabbas i princip non-stop. Sköldpaddornas arketyper fungerar och förgyller scenerna med charm, hjärta och enorma mängder energi.

Låt oss inte glömma bort estetiken. Mutant Mayhem är sanslöst vackert animerad. Stilen ger ett ständigt momentum och rör sig friktionsfritt och stilistiskt mellan vackra actionscener såväl som lugnare dialogscener. Det finns alltid något vackert att fästa blicken på under det dryga 90 minuter långa äventyret. Animationsstilen i kombination med Trent Reznors och Atticus Ross briljanta, pumpande elektroniska musik är godis för både ögon och öron. 

Jackie Chan är solklar favorit bland röstskådespelarna

Även röstskådespelarna är i formidabel form. Turtles gestaltas av yngre, icke-etablerade talanger (Micah Abbey, Shamon Brown Jr., Nicolas Cantu och Brady Noon) vars röster knappt börjat skära sig. Givetvis klockrent. Jackie Chan lånar ut sin stämma till mästare Splinter, och inte helt oväntat är han den solklara favoriten. Ice Cube gestaltar Superfly och en helt gäng superstjärnor som Rose Byrne, Paul Rudd och Post Malone roar sig storstilat i övriga skurkroller. 

Dock finns det ingredienser jag saknar. En del populärkulturella referenser som sköldpaddorna envisas med att dra känns antingen daterade och ibland rent desperata försök att hålla jämna steg med samtiden. Dessutom görs inga större försök att spela på mina hjärtsträngar förrän sista kvarten och det resulterar i att filmen som helhet känns lite kalorifattig. Med detta sagt är Mutant Mayhem ändå en lyckad comeback. Tonen är familjevänlig, mysig och skalet är proppfyllt med kärlek, humor och värme. Resultatet blir en ruskigt stark trea, Vågar man ta ut svängarna ytterligare nästa gång kanske knockouten är ett faktum? Cowabunga!