Recension: Tarot (2024) – inte mer skrämmande än ett hederligt parti skitgubbe
Sömnig skräck i "Tarots" förhäxade kortlek
En förhäxad kortlek, berusade ungdomar och svartklädda bestar? Låter det som något som kan kittla dina skräcknerver? Tyvärr så är min rekommendation att sky filmen "Tarot" som pesten.
Som luttrat skräckfreak så är jag van vid genrens minst sagt ojämna formkurva. Några av mina absolut starkaste kulturella upplevelser är stöpta i terrorns form, men detsamma gäller dessvärre åt andra hållet. Vart klockar nytillskottet Tarot in på kvalitetskurvan? Tyvärr ordentligt lågt.
Det är fest vid eldstaden utanför en avlägsen herrgård. Det är ett ungdomsgäng som hyrt den jättelika fastigheten och ägnar sig åt diverse rekreationsaktiviteter. Tomburkarna samlas på hög och till slut sker det som inte får hända ett ungdomsgäng på galej: ölen tar slut. Givetvis behöver detta problem lösas, omgående. Festprissarna letar igenom den mystiska herrgården och snubblar över ett handmålat set av Tarot-kort, en sorts magisk kortlek, och påbörjar såklart en session – något som kidzen kommer att ångra.
Känns det igen? Låter premissen som en trött bakispromenad genom dina skräck-minnens allé? Japp, historien har berättats otaliga gånger förr och Tarot tycks inte det minsta intresserad av att skrapa på den generiska ytan. Faktum är att Tarot är något av det tråkigaste undertecknad har genomlidit i skräck-väg på senare tid. Varenda dramaturgiska trumslag går att förutspå och varenda läbbighet avslutas med en bedövande högljudd jump-scare. Tarot fjättras fast av så gott som alla tyngder som modern skräck-film dras med, tyvärr.
"Finns det någon som vill se fler ungdomar gå i mörka korridorer?"
Finns det någon som vill se fler ungdomar gå i mörka korridorer? Lyssna när demoner knarrar i dörrar eller jävlas med hushållselen? Eller den obligatoriska scenen när ungdomarna googlar kring hemskheterna, hittar en luttrad tant som kan agera expositions-megafon, så mysteriet blir avklätt? Tarot huserar inte en originell tanke eller tillstymmelse till egen idé. Faktum är att jag började undra om filmen var något sorts punkigt statement eller underfundig parodi om hur genren stagnerat, men då måste jag tyvärr medge att det skämtet flög över huvudet på mig.
Då kommer frågan: går nyskapande och kvalitet hand i hand? Nej, självklart inte. Fjolårets Talk to Me (som jag gillade) och Evil Dead Rise (som jag älskade) staplade också klyschor på hög, med förhäxade föremål som sprider djävulskap mot oskyldiga. Skillnaden är att ett kompetent film-team kan elevera material och förvalta genrens signum med ett filmiskt språk som engagerar, sprakar och framförallt: skrämmer! Tarot misslyckas fatalt med alla tre.
Nu låter jag säkert som en cynisk och nött filmskribent. En gnällig farbror som njuter av att retoriskt pulverisera någons livsverk, men detta är inte fallet. Jag letar hellre rätt än fel och föredrar att lyfta styrkor istället för att frossa i svagheter. Jag ville verkligen gilla Tarot, men filmskapandet som presenterades framför mig gjorde detta omöjligt. Märk väl att detta kommer från en filmkritiker som suktar efter fler originella filmserier, unga talanger och mer risktagande i Hollywood-fabriken.
Dock slår ju även en trasig klocka rätt två gånger om dygnet och även att Tarot agerar rena rama kliché-kakafonin, utan tillstymmelse till självmedvetenhet, så finns det förmildrande omständigheter. Monsterdesignen är faktiskt top notch. Vanligtvis avtar skräcken avsevärt när filmskapare visar sina bestialiska kreationer, men Tarot är faktiskt besmyckad med duktigt läskiga vidunder. En eloge ska även riktas till Jacob Batalon som gör sitt yttersta för att blåsa en i övrigt narkos-ensemble till liv. Han lyckas inte, men det är ett tappert försök.
En ännu mer frustrerande punkt är att det faktiskt gömmer sig en sevärd historia i Tarot. Intrasslad i tonårs-skräckens sömniga snår presenteras en flashback som faktiskt är intressant. Under fem minuter presenteras en mer dramatisk och terrorfylld historia än Tarot lyckas prestera under övriga 90 minuter. Snacka om att missa en chans att frångå genrens konventioner och kliva ur skuggan kastad från forna skräckfilmers väldiga kroppshyddor.
Rädda dig undan terrorn som är 90 minuter skräck-tristess...
Tyvärr, fräcka monster och en ambitiös Batalon räddar inte Tarot från bottenbetyget. Tarot är en sömnig vernissage av utnötta klyschor, en kavalkad av öronbedövande jumpscares och snudd på förolämpande oinspirerat filmskapande. Kasta den här kortleken i sjön och rädda dig undan terrorn som är 90 minuter skräcktristess.