Recension: Tár (2023)

Att i skrift försöka beskriva Tár på ett rättvist sätt är något av en utmaning. En historia om uppgång och fall, en karaktärsstudie, ett psykologiskt drama. Tár är alla dessa saker men att degradera dess singulära och underbart besynnerliga energi till så fyrkantiga och konformistiska epitet känns på något sätt som en förolämpning till filmen och dess avsikter.

Efter sin långvariga frånvaro från registolen tar Todd Field (som även skrivit manus) med oss in bakom den prestigefyllda dirigentscenen inom klassisk musik och introducerar oss för dess allra starkast lysande och överdådiga stjärna; Lydia Tár (Cate Blanchett). Lydias upphöjda plats inom konsertsalar världen över görs tydlig för oss direkt i filmens inledning.

Dirigenten är då föremålet för ett djupgående personporträtt där vi får lära oss dels om yrkeskvinnan Lydia och hennes övertygelser, men också om personen Lydia som har minst lika starka åsikter – åsikter hon inte räds att ge uttryck för. Hon har väldigt lite till övers för kvinnor som ser sig själva som marginaliserade i en överlag mansdominerad bransch, eller unga studenter som förväxlar människors problematiska privatliv med deras konstnärliga CV.

Alla som befinner sig i hennes blotta närvaro tycks ha accepterat en underordnad roll till Lydia, och på denna våg av narcissism och högmod tillåts hon självsäkert flina sig igenom vardagen. Hennes spikraka väg uppåt kommer dock nå en ände när hennes vardag och psykologiska tillstånd blir alltmer hotat av utomstående krafter, nyfunna relationer och en omvärld som längre inte bedyrar marken hon går på.

Tár är en film som säkerligen kommer få många att rynka i pannan. Med en vag narrativ handling som främst sker mellan raderna kräver den såväl stor uppmärksamhet som ett öppet sinne av sin publik. Todd Field är nästintill nitisk i sin detaljrikhet och han ger skådespelarna på skärmen en enorm frihet att förmedla berättelsen – inte via ord eller stora gester – utan med en blick, en tvekan eller ett tonfall. Filmen besitter en distinkt, kittlande och småkuslig aura som är svår sätta ord på, men som tack vare Fields minutiösa regi smyger sig nära inpå publiken och förkunnar att ”någonting inte är som det ska”.

Ingen Blanchett – ingen Tár

Om man ska tro oddssättarna kommer Cate Blanchett norpa åt sig sin tredje Oscar för hennes insats i filmen och efter att ha sett hennes argumentation för sitt fall är det svårt att säga emot. Skådespelerskan visar upp sådan urkraft i sin gestaltning av dirigenten på ett sätt som gör att det är svårt att hitta en jämförande referenspunkt till vad vi precis bevittnat. Publiken hinner både avsky och hänföras av Lydia Tár och även om vi sällan kan känna igen oss i hennes handlingar gör Blanchett det svårt för oss att, trots detta, inte luras in i hennes diaboliska näste av lömskhet, problematik och unik briljans.

Även birollsinnehavarna i form av Noémie Merlant, i rollen som dirigentens förtegna men frustrerade assistent, och Nina Hoss, som Lydias lojala sambo, förtjänar även dem att hyllas på sättet som de, bredvid en sådan bombastisk prestation som Blanchetts, dels förankrar berättelsen i någon sorts normalitet, samtidigt som deras oerhört egenartade och svårplacerade relationer till huvudkaraktären håller publikens ögon och öron på ständig helspänn.

Att dissekera Társ många suggestiva beståndsdelar är en övermäktig uppgift efter endast en visning. Kanske är det just det som gör att filmen lämnar mig med sådan nyfiken upprymdhet kring vad jag precis har sett. Bottnarna är många i Tár och att till fullo nå dem är ett uppdrag som Todd Field gjort utmanande, ibland frustrerande men aldrig ointressant.

"Tár" har svensk biopremiär 3 mars.