Recension: Super Mario Bros. Filmen (2023)
Oväntat lyckat när Super Mario gör comeback
Trettio år efter det Bob Hoskin-frontade debaclet är Super Mario tillbaka på biograferna med en ny långfilm. Filmtopps Eric Diedrichs tycker att resultatet är oväntat lyckat och ser gärna en uppföljare.
Som många andra har jag spenderat tusentals timmar fastklistrad framför Super Mario-spelen. Som många andra kan jag ändå knappt säga någonting om vem den rödklädda rörmokaren och hans nudel till brorsa är. Förutom just att Mario är kort, stadig och smått sadistisk, och att Luigi är lång, smal och ängslig. Just det där med storys har aldrig varit Nintendos grej.
Detta ger samtidigt författaren Matthew Fogel vissa möjligheter att berätta en historia utan att behöva oroa sig särskilt mycket om sitt källmaterial. Här skildrar han bröderna som två misslyckade rörmokare i Brooklyn, som vid filmens början har gjort en rätt pissig reklamfilm för sin nystartade firma. Efter att deras första uppdrag slutar i en smärre katastrof måste de snabbt återupprätta sin trovärdighet, så när Brooklyn en dag håller på att översvämmas ser de sin chans. Vad de inte kunde förutspå är att det finns ett magiskt rör i stadens avloppssystem, som för dem till en magisk värld.
Jack Black stjäl showen – och bjuder på rockballader
När de slungas ut ur röret hamnar de dock på två olika platser. Räddharen Luigi (Charlie Day) landar oturligt nog i kusliga Mörklandet och Mario (Chris Pratt) i det vänliga Svampriket där prinsessan Peach (Anya Taylor-Joy) är härskarinna. Med hjälp av den modiga svampen Toad ber han ers höghet om hjälp med att hitta sin bror och passande nog ska hon ändå styra sina trupper ditåt för att besegra den fruktade Bowser (Jack Black). Men först blir det ett träningsmontage där Mario ska lära sig att hantera den magiska världens krafter och sedan bär det av till djungeln för att be apornas konung, Cranky Kong, om hjälp.
Före filmens premiär har valet av röstskådespelare mötts av en hel del kritik online, inte minst valet av Chris Pratt som Super Mario. Och visst, han kör inte fullt ut på den stereotypa italien-amerikanska brytningen vi har fått bekanta oss med i TV-spelts värld, men han gör ett bra jobb. Och det gäller samtliga av nämnda skådespelare. Roligast är helt klart Jack Black som Bowser. Det märks att han njuter över att få spela den kärlekskranka fulingen som suktar efter sin prinsessa medan han sjunger rockballader vid sin flygel.
Det finns mycket att gilla med "Super Mario Bros. Filmen", som är tillräckligt smart för att inte bara underhålla nostalgiska gamers som en själv. Kommer det en uppföljare ser jag den gärna med.
"Super Mario Bros. Filmen" har biopremiär den 7 april.