Recension: Speak No Evil (2024) – ”En mestadels trogen remake”
En amerikansk tolkning av en dansk mardröm
Likt en helvetisk naturlag har ännu en amerikansk remake snickrats ihop av en internationell hit. Det är dags för "Speak No Evil" att återigen traumatisera oss med sociala övertramp och dålig stämning i överflöd.
Få skräckfilmer har bjudit min själ på lika illasinnad kalldusch som danska Speak No Evil. Filmen, som främst nyttjar övertramp av sociala normer som terrorslägga, står dock inte över de helvetiska naturlagar som råder inom filmens värld och nu har en obligatorisk remake signerad skräckjätten Blumhouse landat på svenska biografer.
Jag recenserade originalet här på Filmtopp och belönade filmen med en stark fyra trots att min känsloliv låg ruinerat och grusat. Undertecknad har nu gjort sitt yttersta att stävja sin inre cyniker och gett nyinspelningen en chans att leverera på sina egna meriter.
Är den lika bra som den danska käftsmällen? Läs vidare så får du veta vad jag tycker.
”En trogen remake”
Familjen Dalton är på en välbehövlig semester i Italien. Pappa Ben (Scoot McNairy), Mamma Lousie (Mackenzie Davies) och dottern Agnes (Alix West Lefler) försöker distrahera sig efter en misslyckad flytt till London. Äktenskapet försöker läka svek i det förgångna och i rollen som föräldrar puttrar en del meningsskiljaktigheter, främst gällande Agnes anknytning till sin snutte-kanin. Tack och lov dyker det livsbejakande och ungdomligt doftande "fånga dagen"-paret Paddy (James McAvoy) och Ciara (Aisling Franciosi) upp tillsammans med sonen Ant (Dan Hough).
Likt en adrenalinspruta rakt in familjen Doltons sömniga vener sprudlar plötsligt samtalen, vinet flödar och tillvaron får ett levande, rosa skimmer runt sig. Väl tillbaka i ett askgrått London får familjen ett vykort med en inbjudan till en helg i Paddy och Ciaras stuga på landsbygden för att fortsätta sina nyvunna vänskapsrelationer. Ett ödesdigert misstag eller en möjlighet att väcka livsandan åter? Det återstår att se.
Premissen och filmens historia är, som du ser, helt intakt från det danska originalet. Utöver den kulturella kontext som filmen utspelar sig i så är händelserna, och i vissa fall hela replikskiften, helt intakta. En trogen remake helt enkelt. Speak no Evil använder sociala normer och ängslan som främsta instrument för att försätta sin publik i vedervärdigt obekväma situationer och här, precis som originalet, levererar filmen. En studie i mänskligt beteende när den pacificerade och moderna människan stöter på uråldrig ondska. Den här känslan förvaltar remaken väl och fyller faktiskt i några luckor som originalet saknar.
Det är också här en recension av Speak No Evil blir en komplex tingest. Jag recenserar verket jag har framför mig, men det är samtidigt fullständigt omöjligt att bortse från det original som materialet är sprunget ur. Det är också här Speak No Evil fallerar. Ja, även remaken är en makalöst ångestladdad studie i hur rädslan för sociala övertramp trumfar över vår överlevnadsinstinkt, men det är på originalets meriter man vilar. Det är ett mestadels troget och kompetent återskapande, men remaken utför inte de tunga lyften själv utan har sin danska förebild att tacka.
Du kanske har märkt att jag noga skrivit "mestadels" trogen remake? För så är det. Om filmens två första akter är ett troget och kompetent förvaltande av originalets tematik och intentioner så gjuter regissör och författare James Watkins en helt egen identitet i filmens tredje akt, en betydligt mer konventionell och måhända "amerikaniserad" sådan. Här vaknar filmen till och kastar sig kaxigt ut från skuggan av sin danska förebild och kör plattan i mattan åt ett annat lite trashigare, men snuskigt underhållande, håll.
Det är inte på långa vägar lika traumatiserande, modigt eller tematiskt fulländat som sitt storasyskon, men det skänker i alla fall filmen en egen identitet och kött på sina ben.
”James McAvoy är fullständigt rubbad”
Skådespeleriet håller genomgående hög nivå. James MvAvoy är fullständigt rubbad och skyr inga medel i sin tolkning av Paddy. Likt en manisk brunbjörn alternerar han mellan mänsklig värme och fullskaligt raseri. McAvoy gör det skickligt och tolkningen passar den här betydligt mer burdusa version av Paddy. Dock vill jag rikta strålkastarljuset särskilt åt Aisling Franciosi, vars prestation garanterat kommer att hamna i skuggan bakom McAvoys betydligt mer publikfriande utspel. Franciosi är så genomgående vidrig att hon kanske gestaltar självaste djävulen. Hon förtrollar sin publik med såväl lismande manipulationer och bräcklig skörhet som nästan blåste mig av stolen.
Sammanfattningsvis är Speak No Evil en kompetent och ruskigt trogen remake, tills den plötsligt bestämmer sig för att helt överge den kreativa riktningen. Slutresultatet blir en betydligt mer konventionell och inte på långa vägar lika slagkraftig film, men en absolut sevärd sådan. Det finns absolut ingen riktig anledning att välja remaken framför originalet, men du är samtidigt i trygga händer om du lider av akut allergi mot danska eller den nordiska filmskatten.
"Speak No Evil" visas nu på bio.