Recension: Somliga går med trasiga skor (2023) – ny Cornelis-dokumentär
Nya rön om artisten kommer fram i ljuset
Trubaduren och estradören Cornelis Vreeswijk är huvudperson i Magnus Gerttens nya dokumentärfilm. Vi exponeras både för hans mörka och ljusa sidor. Filmtopps Oskar Gustavsson Klingenstierna recenserar.
Det bör väl räknas som en grundläggande allmänbildning att som svensk veta vem Cornelis Vreeswijk (1937–1987) var. Han var trubaduren som föddes i Nederländerna men som vid tolv års ålder kom till Sverige, där han kom att erhålla stora framgångar fram till sin alltför tidiga död, 1987, vid blott 50 år fyllda. I år är det 25 år sedan dokumentärlegendaren Tom Alandh gjorde sin porträttdokumentär om Cornelis och nu är det dags för ännu en.
I dagarna hade Magnus Gertten premiär för sin nya dokumentär som är betitlad med en av Cornelis mest kända visor – Somliga går med trasiga skor. Gertten, ej att förväxla med hans bror Fredrik Gertten som även han är dokumentärfilmare, har verkat i branschen i uppemot 25 år. Under den tiden har han bland annat gjort dokumentären Tusen bitar (2014) om Björn Afzelius och Den unge Zlatan (2015). Hans senaste verk var Nelly & Nadine (2022) som Guldbaggenominerades.
Nya upptäckter i arkivens dunkla vrår
På filmvisningen som jag närvarade vid fick Gertten, efter filmen, svara på frågor från publiken. Han var tydlig med att han hatar dokumentärer där nutida personer sitter och lovordar dokumentärens huvudperson. Man kan se framför sig hur nutida artister skulle sitta och berätta om vad Cornelis betytt för dem. Den typen av hyllning känns överflödig i det här fallet. Att Cornelis har en stor betydelse för Sverige, och dess artister, vet vi sedan tidigare. I stället läggs fokus på att lära känns honom som person.
Ramverket i dokumentären är en tidigare oupptäckt ljudupptagningen där Cornelis intervjuas på sjukhuset, en kort tid innan sin död. Sedan får vi, någorlunda kronologiskt, följa Cornelis liv från födsel till bortgång. Det görs tydligt att hans liv präglades av kvinnor, sprit och artisteri. Gertten är inte rädd för att rota i det mörka och vi får under filmens gång höra tragiska och hemska historier ur Cornelis liv.
Som människa upplevs han som varm och generös, men med ett ambivalent humor som personer i hans närhet fick uppleva åtskilliga gånger.
När nya dokumentärer skapas brukar man ofta locka med att man hittat något nytt intressant i sitt arkivletande. Denna är inget undantag. Gamla intervjuer varvas med nya när hans tidigare fruar och arbetskamrater får ge sin bild av vissångaren. För mig som sett Alandhs dokumentär och även spelfilmen "Cornelis" (2010) anser jag att jag inhämtat ny kunskap när jag kliver ut ur biosalongen.
”Somliga går med trasiga skor” går att se på landets biografer.