Recension: Smile 2 (2024) – tekniskt överlägsen förra filmen
Hur högt kan du dra smilbanden?
Snart är det biopremiär för "Smile 2". Filmtopps Eric Diedrichs recenserar filmen, som börjar med ett starkt och roligt anslag.
Ett kusligt leende säger mer än tusen liter blod, eller hur var det nu igen? Efter framgångarna med Smile (2022) är det dags för nästa kapitel i Parker Finns skräcksaga. Den här gången har regissören tilldelats en betydligt större budget, något som också syns i den påkostade scenografin. Istället för att utspelas hemma hos en läkare som knegar på psykakuten, följer vi istället en popsångerska som ska göra comeback på den stora scenen.
Hon heter Skye Riley och spelas av Naomi Scott (Aladdin, 2019). Särskilt mycket sång blir det inte, men visst får stämbanden jobba i de högre frekvenserna ändå.
Filmen tar vid några dagar efter den förra – och det är ett väldigt bra och roligt anslag. Joel har drabbats av "förbannelsen" och måste således välja att döda eller att dödas. Han väljer givetvis det förstnämnda, men det går inte riktigt som han tänkt sig. Några månader senare är det sedan Rileys tur att bli nästa offer.
En blandning mellan The Ring och The Conjuring
För den som inte är bekant med Smile-konceptet, kan det bäst förklaras som en sorts korsning mellan The Ring och The Conjuring. Om man har oturen att se en människa le brett och ta livet av sig med närmaste tillhygge, har man drygt sju dagar på sig innan det är ens egen tur att göra samma sak. Människan som tar livet av sig är nämligen besatt av ett slags hjärnspöke, som driver den besatte till vansinne och slutligen död för egen hand. "Spöket" hoppar sedan vidare till personen som bevittnade självmordet – och så fortsätter det, om och om igen.
Det är mer spännande än det låter.
Personligen har jag väldigt enkelt att acceptera en films premisser, oavsett hur löjliga eller osannolika de är. Däremot är jag väldigt noggrann med att en film måste leva efter sin egen logik. Smile 2 gör inte riktigt det. Här finns det direkta motsägelser mot det som sägs i första filmen, men också i den andra. Kanske missar jag någon liten outtalad detalj, fast i så fall gör Finn (som också är manusförfattare), inget vidare jobb med att förklara berättelsens premisser. Detta är ett störningsmoment, som drar ner helhetsbilden.
MER LÄSNING: Över 50 skräckfilmer att streama i oktober
När alla spelregler upphör att gälla
Tekniskt sett är Smile 2 överlägsen sin föregångare och det finns en kreativitet som helt klart efterfrågas i skräckfilmsgenren med flera bra och roliga skrämseltekniker. Samtidigt är det lite väl matigt med en speltid på närmare 130 minuter. En hel del tid läggs på att låta kameran, i första person och smärtsamt långsamt, segla från en sida av ett rum till ett annat tills något läskigt dyker upp. Detta stilgrepp, som framför allt har populariserats av James Wan, är enformigt och tröttsamt. Det fungerar en gång, kanske två, men inte så här många gånger. Dessutom, vem granskar ett rum i slowmotion? Och varför tänder ingen lamporna?
Den största bristen är dock slutet. Som i så många andra skräckfilmer spårar det ur och inga tidigare etablerade spelregler tycks längre gälla. Naomi Scott är bra i huvudrollen och de flesta biroller gör ett bra jobb med. Ambitionerna är stora, lite väl kanske, och det duggar tätt med jump scares, varav vissa är bättre än andra. Just det, Drew Barrymore dyker upp i en rolig liten roll som sig själv.
"Smile 2" har biopremiär fredagen den 18 oktober.