Recension: Sly (2023)

Att Sylvester Stallone har en alldeles särskild plats i mitt hjärta är klart som korvspad. Under mina formativa år, framför TV3:s Rocky-maraton, studsade jag hemma i tv-soffan. Nävarna viftade likt en pubertal tornado när underdogen delade ut knogmackor och åkte på däng av diverse muskulösa vidunder. Rocky blev en fiktiv förebild och en ständigt närvarande figur som tog mig i hand under tonårens ängsliga formande av jag:et.

Snart djupdök jag i Rockys fader, Sylvester Stallones, historia och tog mig an merparten av hans cinematiska bedrifter (och kalkoner). Ja, undertecknad har t.o.m komponerat ett kärleksbrev till skådespelaren här på sajten och min son delar hans förnamn, så en smula emotionellt investerad, det är jag.  

Givetvis var lyckan därför enorm att Stallone skulle erbjudas samma hantering som Arnold i form av en Netflix-dokumentär. I dryga 90 minuter sammanfattar Stallone själv sin karriär, kärleken till sina fiktiva alter-egon samt sina ytterst trassliga familjeförhållanden. Thom Zimny ramar in porträttet genom längre intervjustunder, arkiv-material samt att andra bekanta Hollywood-ansikten skymtar förbi. Resultatet är en välpolerad produkt med en sedvanlig charmig och avväpnande Stallone, som här iklär sig rollen som en vis onkel.

I porträttet vågar han visa sig sårbar och blandar friskt mellan inspirerande monologer och blottande av ånger, skam och mindervärdeskomplex. Men om den italienska hingsten själv är dokumentärens stora plus så kämpar den ordentligt på en rad andra områden. Tyvärr slåss dokumentärens alla bitar om plats och något nytt för den redan edsvurna står inte att finna. 

"Ja, vi har hört att Rambo dog i originalmanuset och att testpubliken avskydde det. Vi har hört det hundratals gånger... "

Redan på förhand förstår vi att en stor dos av dokumentären kommer tillägnas Rocky. Karaktären Stallone skrev åt sig själv eftersom han i princip var omöjlig att casta som något annat än hårda bakgrundsfigurer. Stallones stora genombrott som Rocky är omöjligt att bortse från, men dokumentären viger allt för mycket tid åt den italienska hingsten. Så pass mycket tid att det plötsligt känns som en "making of Rocky" istället för "making of Sylvester Stallone". Det hade känts rimligare om det var ny information vi bjöds på, men tyvärr blir det ett ältande av samma gamla Hollywood-legender vi hört i bakom kulisserna-inslag sedan 70-talet, med mycket få undantag. Rocky-segmenten blir därför, märkligt nog, dokumentärens svagaste kort.

Även Rambo får mumsa på en bit av den dramaturgiska kakan, men även här hamras det på redan inslagna spikar. Ja, vi har hört att Rambo dog i originalmanuset och att testpubliken avskydde det. Vi har hört det hundratals gånger. Skulle du mot förmodan inte veta det så finns informationen tillgänglig några google-klick bort. Här började jag tappa hoppet om att komma innanför huden på min idol och en gnagande känsla att dokumentären främst skulle agera power-point över hans karriär började sakta slå rot. Det är fortfarande ytterst välproducerat och Stallone levererar anekdoterna inspirerat – men gammalt som gatan, tyvärr.

Tyvärr fokuseras det lite för mycket på ikonerna (som hela världen redan vet allting om). Det hade varit en betydligt mer intressant vinkel att ge flopparna och några hidden gems mer spelrum. Visst, tack och lov skymtar Cop Land förbi och några obskyra titlar som John Landis kufiska fars Oscar nämns i förbifarten, men utan att fylla någon större dramatisk funktion åt dokumentären. Och seriöst, vart är Creed? Var är Guardians of the Galaxy och Tulsa King? Och var är bråket med producenten Irwin Winkler? Jag saknar en del.

Lyckligtvis ändras det, med råge, när Stallone tillåts bli personlig och bräcklig. En stor del av dokumentären fokuserar på relationen mellan Sylvester och hans avundsjuka och toxiska far. Här brinner det till och en märkbart upprörd Stallone berättar den ena hemska anekdoten efter den andra. När hingsten till slut landar i att kärleken från hans publik fick försöka ersätta den kärlek han försummades av sin far, ja, då är tårarna nära. Här är Sly som bäst, när vår allas action-ikon avväpnas och berättar att allt han önskade var något han aldrig kunde få – en klapp på axeln från farsgubben. Det är här vi ser en lysande råd tråd mellan Sylvester och världarna och relationerna han skapade med sin penna. När Sly är personlig är den alldeles, alldeles strålande.