Recension: Slumpen avgör (2024) – så bra är Woody Allens “sista film“

Alla som känner mig vet att jag tenderar att snöa in på olika artister, oavsett om det är inom filmens eller musikens värld. Givetvis står några Woody Allen-böcker i hyllan, en autograf hänger på väggen och nu har jag sett 49 av hans 50 filmer. Att jag ännu inte har tagit mig an En midsommarnatts sexkomedi (1982) beror nog på en undermedveten rädsla för ett slags avslut.

Även om det är lättare att jämföra Woodys filmer med varandra än med andras filmer – han jobbar trots allt i en egen genre – är det fortfarande förvånansvärt svårt. Dels eftersom de är ganska lika varandra, dels eftersom det finns subgenrer inom Woody Allen-genren. Han har gjort sina thrillers, dramer och komedier, som alla är som sina egna avarter. Hans senaste film Slumpen avgör (orig.titel "Coup de Chance"), ställer sig dessutom mitt på dessas motsvarighet till Treriksröset.

Svartsjukedrama med detektiver

Slumpen avgör är ett svartsjukedrama om Fanny, maken Jean och hennes gamla skolkamrat Alain. Hon stöter på Alain på gatan och inleder sedermera en romans. Maken Jean, vars kontrollbehov demonstreras i ett makalöst modelltågsbygge, anar onåd och anlitar en privatdetektiv. Som titeln signalerar har slumpen en stor roll.

Detta är Woody Allens första film på franska och utmaningen i att regissera på ett nytt språk tycks ha varit nyttig. Efter ett decennium av ojämna filmer känns han lika vital som när han bjöd på Cate Blanchetts Oscarsbelönade prestation i ämbete som historiens värsta neurotiska mardröm till människa i Blue Jasmine (2013). Riktigt så bra är dock inte Slumpen avgör, men nästan. Även om de klassiska Allen-karaktärerna känns igen så lyckas de franska skådespelarna andas ny lust och energi i dem. Kameraarbetet är dessutom utsökt. Att filmen kostade under 10 miljoner dollar, cirka en tjugondel av en typisk Marvelfilms marknadsföringsbudget, syns inte. Man blir bara förbannad på hur mycket bättre pengar kan spenderas.

Att Woody gör film i Frankrike beror, som bekant, på att ingen i Hollywood vill ta i honom med tång efter att en 30-åriga anklagelse flöt upp till ytan på nytt under #MeToo-vågen. 1992 sades det att han, vid ett tillfälle och under en infekterad skilsmässa med Mia Farrow, ska ha rört sin sjuåriga dotter på ett olämpligt sätt. Att detta omedelbart utreddes av två oberoende expertteam med barnpsykologer, som båda kom fram till samma slutsats – att det helt enkelt inte är sant – spelar ingen roll. Kate Winslet, som kort dessförinnan lovordat regissören på Oscarsgalan, tog omedelbart avstånd från honom medan Jude Law var en av de få som försvarade hans förra film.

Nu ska han gå i pension, sägs det, men i slutändan är det nog slumpen som avgör om detta blir hans sista film. Om så är fallet är det en värdig sorti.

"Slumpen avgör" har biopremiär i dag 23 augusti.