Recension: Sasquatch Sunset (2024) – Jesse Eisenbergs Apornas planet-cosplay

För den som undrar, sasquatch är ett annat ord för "Big foot", d.v.s. den mytomspunne apmänniskan som folk säger sig ha setts av lite överallt runt om i Nordamerika. Första rapporterna är daterade till 1600-talet och än i dag ska denna – potentiellt felande länk – härja i skogarna. En teori är så klart att det finns generationer av Sasquatch som lever i det dolda.

Bröderna David och Nathan Zellner har gjort en film om detta och på något vis lyckats övertyga Jesse Eisenberg och Riley Keough att klä ut sig till "sasquatchs". De lever med två andra apmänniskor i någon sorts inavlad miniflock och spenderar mest tiden på att göka, försöka göka, äta loppor och klia sig i skrevet och lukta på fingrarna. Slåss gör de med. Och skiter och pissar på saker. En hardcore Apornas planet-cosplay.

Jesse Eisenberg gör något helt annat

Under ett års tid får vi se hur de gör detta och med grymtande istället för dialog. Mot slutet av filmen börjar minimal kontakt med människovärlden utforskas, vilket mest bara leder till att våra sasquatchs skiter och pissar på nya saker. På IMDb klassas detta som en actionkomedi. Inte lite missvisande. Själv skulle jag beskriva Sasquatch Sunset som en dramakomedi.

Jag är nog inte ensam om att titt som tätt påpeka att Jesse Eisenberg i princip alltid har spelat en och samma roll. Nu gör han något radikalt annorlunda och är faktiskt rätt övertygande som apa – något Som kräver helt andra talanger än att rabbla repliker snabbt med stenansikte. Däremot kan jag inte påstå att det är någonting jag vill se.

Midsommar-regissören producerar

Smått förvånande, men ändå inte, att Ari Aster står som producent – regissören som debuterade med den lyckade Rosemary's Baby-pastischen Hereditary (2018) och sedan bjöd på två besvikelser (Midsommar, 2019 och Beau Is Afraid, 2023). Asters filmer är som oftast humorlösa och fulla med krystad symbolism. Sasquatch Sunset brottas med andra problem, som mer är kopplade till själva dramaturgin. Det känns som att filmen hela tiden bygger upp mot något som aldrig kommer. Jag antar att det någonstans finns ett budskap i stil med att vi borde längta tillbaka till naturen, eller hur långt ifrån den vi faktiskt har kommit.  Problemet är bara att jag inte kan tänka mig något värre än en värld full med sasquatchs.

Men projektet drivs av en häftig och imponerande ambition. Några sekvenser är rätt roliga och det drömska soundtracket är ett stort plus. I slutändan är Sasquatch Sunset ett spännande, men i mitt tycke misslyckat experiment.

"Susquatch Sunset" visades på Way Out West och har officiell biopremiär den 16 augusti.