Recension: Sankta Lucia (2024) – svensk slasher med viss behållning
Hon kommer med ljus i sin krona och ett omättligt mordbegär
Ari Asters ”Midsommar” och förra årets ”Thanksgiving” har visat att även de mysigaste och mest familjära högtiderna kan skräckifieras. Näst på tur att få denna behandling är den inhemska ”Sankta Lucia”, en prestigelös B-film med gott om självdrypande blodssplatter.
Ja det var väl egentligen bara en tidsfråga innan det skrudbeprydde julombudet gick igenom samma förvandling som så många högtidliga figurer gjort innan henne. Tiden är nu kommen när Sankta Lucia, i regi av Viking Almquist, förvandlar 13:e december till en dag av terror och blodsutgjutelse i vad som är en anspråkslös och budgetvänlig slasher som gladeligen doppar tårna i det ack så svårdefinierade området ”camp”.
På morgonen av den 13:e december blir Viola (Sanne Broström) abrupt dumpad av sin långvariga pojkvän Simon (Gustaf Geijer) mitt under ett Luciafirande. Detta försätter knappast Viola i den rätta julstämningen, men hennes tjejvänner är fast bestämda att muntra upp henne under resterande delen av dagen. Dessvärre kommer deras tjejkväll få ovälkommet besök av en blodtörstig och självkrönt Lucia som kommer med bud om mer än bara julen – nämligen dödsbud.
Självmedveten slasher med gott om influenser
Från första scenen blir det snabbt tydligt att Sankta Lucia vet vilken stil den vill anamma. Intensiv pianomusik högt upp på tonskalan mixas med starka, röda färgkontraster på ett sätt som direkt för tankarna till John Carpenters Halloween och Dario Argentos Suspiria, filmer som säkerligen varit stora inspirationskällor här. Tyvärr lättar filmen en del på denna identitet framåt vad det lider, och förutom ett par klassiska dödsscener där mordkniven demonstrativt lyfts upp i högsta laget för att sedan klippa bort till när det efterföljande blodsplattret landar på väggen nöjer sig filmen med att ”bara” vara en slasher i sin simplaste form.
Sankta Lucia är säkerligen ett väldigt ekonomiskt försvarbart projekt. Ljudupptagningen är högst medioker, kameran för det mesta handhållen och fotot helt enkelt fult i all sin enkelhet. Med detta sagt är det definitivt högst medvetna val som görs för att ge filmen en särskild ”trashy” och avslappnad kvalitet, något som förstärks av ett ofta förlöjligande manus levererat av monotona skådespelare. Och visst finns det viss behållning däri, men någonstans går också gränsen för vad som till slut övergår till ett ironiskt inside joke som bara de delaktiga i filmen tillåts ta del av.
I vad som känns som ett smått olagligt utlåtande av en filmrecensent måste jag medge att Sankta Lucia helt enkelt inte var min grej. Med det sagt är det uppfriskande att det även finns svenska lågbudgetproduktioner som vågar sig på osäkra kort likt dessa. För passar vi oss inte så sitter vi där om femton år, med inget annat än en Peter Haber som tvingas ut i rullstol för att medverka i 87:e upplagan av Beck och Bonusfamiljens Cinematic Universe att välja på i tv-tablån.
”Sankta Lucia” går nu att se på svenska biografer.