Recension: Röd himmel (2024) – “Den perfekta surpuppan i huvudrollen“
Tyskt drama om narcissistisk författare berör
En självgod författare tampas med sin karriär och skogsbränder på den tyska rivieran i Christian Petzolds senaste film som visas på Göteborgs filmfestival.
Två vänner, Leon och Felix, har fått låna en stuga i närheten av den tyska rivieran. Leon är bestämd: "Vi är här för att arbeta – inte semestra". Han ska avsluta sin andra roman och Felix ska sammanställa sin portfolio inför höstens fotostudier. Lyckas de få in nåt kul däremellan är det en bonus. Tyvärr krusas Leons planer omedelbart när det visar sig att en ung, okänd kvinna också har fått låna stugan. Släng in en fräsig livräddare i blandningen och du har den kvartett som intrigen i Röd himmel kretsar kring.
Och ja, just det – en skogsbrand härjar ett par mil ifrån dem. Mer om det senare.
“Träffsäkert castad som narcissistisk författare med luggen ständigt i ansiktet“
Ganska snabbt står det klart att "Röd himmel" castat den perfekta surpuppan i huvudrollen. Thomas Schubert som Leon är träffsäkert castad som narcissistisk författare med luggen ständigt i ansiktet. Trots att han tycks ta varje tillfälle som finns att bete sig som ett trivsamt litet as mot sina stugkamrater, upplevs det som trovärdigt. Manuset är välskrivet och väldisponerat på så sätt att hans självupptagna karaktär sakta men säkert byggs upp.
Det är en fascinerande resa in en människans inre frustration. Gång på gång betraktar vi hur människorna runt om Leon lyckas, medan han endast får handskas med motgångar och en konstant motvind. En av filmens styrkor ligger i att inget av det här känns övertydligt. Filmen ställer frågor som vad motgångar gör för människor, både mot en själv och de i ens närhet. Allt det här gör filmens intrig spännande att följa, och trots Leons buttra uppsyn vill jag veta hur allt ska sluta.
Tyvärr är det den titulerade "röda himlen" som charmar mig minst. Parallellt med relationsdramat levereras rapporter om hur skogsbranden rör sig mellan trädstammarna. Det här är ett element som är inarbetat i manuset (och som framför allt spelar en stor roll mot slutet). Jag kan dock inte låta bli att ifrågasätta det. Behövs det verkligen? Karaktärerna och intrigen däremellan är nog så intressant – utan några eldslågor. Dessutom är specialeffekterna för elden mer distraherande än läskiga. Framför gör den slarviga ljussättningen att man aldrig riktigt köper det. Det ser helt enkelt inte ut som att karaktärerna och branden är på samma plats, eller ens i närheten av varandra.
Sammanfattningsvis är "Röd himmel" en film med ett intressant gäng karaktärer som lyckas få en ganska otrevlig huvudkaraktär både intressant och nyanserad. Betygsfyran är inte långt bort och hade den hanterat sin flammiga sidohistoria bättre, så hade den troligtvis också landat där.