Recension: Renfield (2023)

Sedan comebacken med Mandy (2018) är jag ständigt nyfiken på vad Nicolas Cage har kokat ihop för vansinnesgryta att bjuda fansen på. Favoriten är nog än så länge Pig (2021) även om första halvan av The Unbearable Weight of Massive Talent (2021) – där Nick spelade en alternativ version av sig själv – var ruggigt välsmakande.

Renfield är en blodig historia där Nicholas Hoult spelar titelpersonen, som råkar vara Draculas (Nicolas Cage) kuvade tjänare. Detta är rollen Nic Cage har väntat på hela sitt liv. Redan i gamla intervjuer pratar han om hur Nosferatu – stumfilmen från 1922 där Max Schreck spelade det tyska plagiatet av Dracula – har format hans intensiva sätt att uttrycka sig på och 1988 frontade han, som du säkert vet, den rubbade komedin Vampire's Kiss, som i dag kanske mest är känd för ett par memes och att Cage käkade en kackerlacka framför kameran.

Renfield går på stödmöten för destruktiva relationer

I Renfield, som utspelas i dagens moderna värld, har Dracula överlevt otaliga mordförsök, mycket tack vare sin insektsätande tjänare. Nu befinner de sig i New Orleans där Renfield väljer ut sin mästares offer genom att gå på stödmöten för folk i destruktiva relationer. Eftersom han har mycket gemensamt med gruppens deltagare, försöker han hjälpa dem genom att kidnappa deras idiotpartners och låta Dracula tömma deras kroppar.

Lite mer komplicerat blir det när Dracula bestämmer sig för att förverkliga sin "fulla potential" och bli en gud bland människor. När Renfield stöter ihop med stans enda ärliga snut Rebecca (Awkwafina) – som i sin tur försöker sätta ditt New Orleans värsta maffiafamilj – börjar de inse att de kanske kan hjälpa varandra. Ondskan måste bort!

Nicolas Cage är underbar som Dracula

Filmens första halvtimme är rejält underhållande. Det bjuds på smarta (och dumma) skämt, fyndiga situationer och litervis av blod. Sedan kommer en småsömnig halvtimme följt av en mycket ojämn final där kul action värvas av halvdana nödlösningar från författarstugan. Trots detta, och trots att det hela tiden strösslas med fåniga visdomsord och lite för många "hitta dig själv"-budskap, vill jag ändå rekommendera Renfield.

Nicholas Hoult fortsätter att hitta sin plats i skådespelarvärlden – han måste helt enkelt få vara lite ynklig och patetisk – och Dracula är en perfekt karaktär för Nicolas Cages säregna skådespel. Han är helt enkelt underbart ondsint som "Mörkrets furste". Precis som jag kan tänka mig att beställa in ett till glas av husets röda, kan jag mycket väl tänka mig att se om Renfield, som trots sina uppenbara skavanker slinker ner rätt fint.

"Renfield" har biopremiär den 12 april.