Recension: Presence (2025) – en spökhusfilm som ”förbryllar”

Redan från skräckfilmens start förstår man att den inte är lik någon annan. Här finns det inga monster som hoppar ut från garderoben, men ett som låter oss kika ut genom springan tillsammans med dem.

Presence är dock inte ute efter att skrämma slag på tittaren. Det finns definitivt dumma tonåringar som fattar dumma beslut, men filmen förlitar sig inte på jumpscares eller obehagliga detaljer, utan lägger istället ut pusselbitar som fullständigt chockar en när man har satt ihop dem.

I rollerna ser vi Callina Liang som Chloe, Eddy Maday som Tyler, Lucy Liu som Rebekah och Chris Sullivan som Chris.

Filmen som chockar tittaren

En familj flyttar in i ett hus som de upptäcker är hemsökt. Chloe, dottern i familjen, har nyligen förlorat sin vän i en drogrelaterad incident och sörjer förlusten. Berättelsen utspelar sig bara i huset, och vi får se allt om den samlade men ändå splittrade familjen genom spökets perspektiv. 

Presence är en experimentell skräckfilm som vägrar använda sig av klichéer, både på gott och ont. Skräck som genre förlitar sig väldigt mycket på det okända, förutom när det är dags för det ultimata slutet. Samtidigt som vi inte vet vem spöket är får vi ändå en glimt om vad det för slags person genom hur det reagerar, och på så sätt känns det ändå som att vi lär känna det.

Det är också rätt så tydligt att spöket inte är en ond vålnad, även om vi inte riktigt vet varför de hemsöker huset. Så om du letar efter något skrämmande bör du kanske se en annan film.

Filmen bygger dock långsamt upp ett mysterium. Vi vet inte vem spöket är, men vi antar att dess identitet är relaterad till ett antal incidenter som har hänt karaktärerna. Filmen lägger försiktigt ut ett antal pusselbitar och låter tittarna gissa, men när de väl sätts ihop får vi ett lika explosivt slut som det är förbryllande.

Bortslösade tillfällen

”Presence” är dock inte perfekt. Karaktärerna i filmen förstår att något inte står rätt till, men det framkommer inte förrän nästan hälften av filmen har gått. Även när de försöker göra något åt problemet går deras liv snart tillbaka till hur det brukade vara. Filmens tempo drar dock igång rejält efter denna incident, och ger oss den tillfredsställelse vi har letat efter.

Filmen pratar även mycket om tidigare händelser, men de utforskas inte särskilt mycket. Om det bara hade varit bakgrundsmaterial hade det kanske varit tillräckligt, men när det blir uppenbart att bakgrunden är väldigt viktigt för frågorna som filmen ställer hade det varit bra om vi hade fått veta mer. Som sagt är slutet trots det otroligt, men det hade varit mer effektfullt om och lett till en större aha-upplevelse om vi hade fått veta ännu mer.

Någonting annat vi hade velat veta mer om är föräldrarnas dynamik. Vi lär känna dem rätt så snabbt och hur de fungerar som ett gift par, men får veta att det finns en konflikt mellan dem som inte har någon påverkan på handlingen. Samtidigt som alla trådar i en berättelse inte behöver ha lika stor betydelse hade egentligen detta kunnat tas bort utan att något hade ändrats.

Presence är i största grad konstnärlig, och medan skräckfans kanske inte får den adrenalinkicken de letar efter är filmen värd att se för mysteriet. Detta, tillsammans med ett oväntat och explosivt slut, gör att man inte bara vill se Presence en gång, utan flera.

”Presence” har biopremiär fredag den 28 februari.