Recension: Poor Things (2023) – Emma Stone briljerar i magiskt unik film

Yorgos Lanthimos fortsätter att vara så gott som fläckfri i sitt filmskapande. Den grekiske regissörens filmografi är inte längre speciellt blygsam, men trots att det nu hunnit bli en del filmer har han fortfarande inte levererat något som är i närheten av undermåligt. Med sitt senaste verk Poor Things når han dessutom nya höjder.

Poor Things är Lanthimos mest utmanande film hittills. Denna gången bjuder han inte enbart upp till dans med sin sedvanligt skruvande ton, utan även med en lika underbart galen estetik. Inledningsvis upplevs det som närmast provocerande, men med lite tålamod är det bara att kapitulera för den surrealistiska världen.

Mästerligt presenterad vision ...

Det är ingen liten bedrift att skapa en film som känns helt och hållet unik, utan att den alienerar publiken. Men det är precis vad Lanthimos lyckas med i Poor Things. Filmen är trots sin galenskap – bokstavligt och bildligt talat – och utmaningarna den presenterar för tittaren, ett gripande och rörande drama med en humoristisk fingertoppskänsla som saknar motstycke.

När vi bjuds in i filmen presenteras vi för den kontroversielle och vanställde vetenskapsmannen Godwin Baxter (Willem Dafoe), som anställer studenten Max (Ramy Youssef) för att studera Bella Baxter (Emma Stone). Bella visar sig vara ett av Godwins experiment, och han har skapat henne genom att placera ett ofött barns hjärna i huvudet på dess döda mamma för att sedan återuppliva den nya skapelsen.

Låter det rubbat? Det är det också.

Addera till det en svartvit estetik som är tydligt inspirerad av tysk expressionism, så kräver det en del fokus av publiken inledningsvis. I takt med att Bella Baxter utvecklas, vaggas (kanske snarare slungas, men gradvis) in i den udda världen. Med Bellas evolution som människa och hennes sexuella uppvaknande introduceras mer färg i filmen. I slutet har vi varit med på en resa som tagit oss från en bister, Fritz Lang-osande och Frankenstein-aktig historia till en visuellt Wes Anderson-sprudlande berättelser som känns som en perfekt smutsig parallell till Barbie.

Det här är helt enkelt olikt allt jag tidigare sett – i positiv bemärkelse.

... med enastående skådespel

Vad som gör det hela än mer imponerande är vilka skådespelarprestationer som Lanthimos lyckats mana fram i en så svårdefinierad värld. Emma Stone kommer utan tvekan att finnas med i diskussionerna om en Oscar (men kan stoppas av en bitvis kontroversiellt ofiltrerad roll som lär trampa en del på tårna) och Willem Dafoe är klanderfri i precis allting han gör. Vid sidan om dem är Ramy Youssef dessutom en diskret och harmonisk kraft att luta sig mot i galenskapen.

Trots de imponerande insatserna av Stone, Dafoe och Youssef, är det Mark Ruffalo som flera gånger stjäl showen – det är i mitt tycke den bästa rollprestation han har levererat. Aldrig tidigare har han tagit ut svängarna på samma sätt som i Poor Things och han bevis verkligen vilken fantastisk känsla han har för komedi. Ruffalos karaktär, Duncan Wedderburn, är en avskyvärd individ man vänder sig mot direkt, men ändå lyckas han locka till skratt mer eller mindre varje gång han är med i en scen.

Lite lång, lite ansvarslös

Några få saker hindrar Poor Things från högsta betyg. Precis som de flesta ambitiösa projekt är filmen lite för lång. Bella Baxters mentala evolution och hennes sexuella Odyssé är fantastiskt underhållande (många gånger motbjudande, andra gånger fascinerande) att beskåda, men bitvis en gnutta repetitiv. När den sista stora vändningen kommer över två timmar in i filmen och det känns som om vi börjar på ny kula, krävs det ett djupt andetag för att inte tappa fokus. Längden, tillsammans med tröskeln in till en så unik och rubbad värld, kommer dessvärre göra att filmen sannolikt tappar en större publik än den hade behövt, och som kanske hade accepterat den i ett tightare format.

En annan aspekt som också kommer att skava i en del ögon är hur många känsliga ämnen som berörs på gränsen till ansvarslöst. Filmen är en komedi, och den tummar inte på sin ton ens när saker som mental ohälsa och sexuellt utnyttjande hamnar i fokus. Här vill jag betona att filmen, när den väl går i mål, gör ett ställningstagande kring dessa saker i sättet som Bella Baxter får utvecklas. För att åter lyfta den där Barbie-parallellen handlar filmer i hög utsträckning om hur Bella pusselbit för pusselbit upptäcker sig själv som en mångdimensionell människa och kvinna. Men de där första stapplande stegen på den resan, och hur naiviteten utnyttjades, framkallade en hel del obekväma känslor. Även här tror jag att filmen tyvärr oåterkalleligen skaffar sig några fiender.

Det är utan tvekan ett medvetet beslut från Lanthimos och manusförfattaren Tony McNamara (The Favourite, The Great) – och det är ett bevis på deras storhet att de landar på rätt sidan i slutändan – men det känns samtidigt som en smått onödig provokation att medvetet ignorera all form av finkänslighet.

"Poor Things" är olikt allt annat jag sett och det är möjligt att fullpoängaren hade delats ut om de kritiska ögonen var lite tröttare i skrivande stund. Oavsett är filmen en uppvisning i filmskapande och ett måste att se för cineaster. Hos den övriga publiken lär "Poor Things" bli betydligt mer av en vattendelare – det är lätt att det blir så när man serveras den underbaraste av galenskap.

Och just det, givetvis innehåller filmen ett härligt dansnummer. Det är ju trots allt en Yorgos Lanthimos-film.

"Poor Things" visas just nu på Stockholms filmfestival och har svensk biopremiär den 26 januari 2024.