Recension: Nosferatu (2024) – så bra är skräckfilmen med Bill Skarsgård och Depp

Om bara några dagar är det svensk biopremiär för en av de mest efterlängtade skräckfilmerna på länge, Robert Eggers kusliga och gotiska Nosferatu, där svenske Bill Skarsgård spelar den mystiske vampyren Greve Orlok. Filmen är bland det vackraste jag skådat på vita duken och kommer att tilltala många cineaster. Frågan är hur väl den kommer att gå hem hos gemene man då den till stora delar är mer som en feberdröm – en samling scener – än en konkret berättelse med tydlig formkänsla och puls.

Nosferatu kan betraktas som en nyversion på den ikoniska filmen från 1922. Här spelar Nicolas Hoult fastighetsmäklaren Thomas Hutter som ska färdas till Greve Orloks slott ute i Transylvanien för att medla en stor försäljning. Men inför resan varnar hans plågade fru Ellen honom för att åka. Om nätterna ser hon oroväckande syner av en gestalt som fyller henne med rädsla, och hon befarar att något hemskt kommer att hända med hennes make.

Thomas trotsar Ellens råd och beger sig av till den ödelagda landsbygden för att genomföra sitt viktiga uppdrag, och det kommer han snabbt att få ångra när han inser att något är väldigt skevt med Orlok. Vi förstår att han i själva verket är en mytomspunnen och farlig vampyr, som dessutom råkar vara förälskad i Ellen. I sitt sökande efter henne orsakar han stor förgörelse som hotar att ta mångas liv.

Lever väldigt mycket på sitt foto

Eggers föregående verk, The Witch, The Lighthouse och The Northman, som alla är väldigt spännande visuella verk, har hyllats av otaliga kritiker och gett filmskaparen en stark fanbase. Eggers håller på att cementera sin plats bland ”stora indieregissörer” då han precis som Quentin Tarantino, Wes Anderson och Bröderna Coen har förmågan att balansera konstnärlig integritet med mått av mainstream. Personligen är jag ingen Eggers-dyrkare även om jag verkligen uppskattar att han finns till och erbjuder helt andra typer av upplevelser än vad vi vanligtvis ser på den stora scenen.

Nosferatu är gjord med feta resurser och en stjärnspäckad ensemble där Skarsgård och Hoult får sällskap av andra storheter som vapendragaren Willem Dafoe men också Lily-Rose Depp och Aaron Taylor-Johnson. Att allt fler världsstjärnor vill jobba med Eggers går ju att förstå varför. Hans filmer har alla en väldigt unik och häftig old school-karaktär, och att få vara med i skapandet är garanterat en säregen upplevelse.

Resultatet som vi i publiken får ta del av är även det imponerande. Nosferatu är som vi kan förvänta oss hänsynslöst vacker och kvävande i sin mörka estetik, där man ofta får spänna blicken för att se vad som döljer sig på bild. Det är flera gånger otroligt effektfullt. Men utan sitt visuella utropstecken hade jag betraktat Nosferatu som något av en besvikelse. Det här är en film som lever väldigt mycket på sitt foto. 

Svårt att ha en åsikt om Bill Skarsgård

”Nosferatu” inleder väldigt starkt med ett lika spännande som vackert anslag när vi ser ett första hallucinerande möte mellan Ellen och hennes oönskade friare Orlok. Filmen tar oss genast i sitt grepp och fortsätter att bygga en nagelbitande atmosfär när vi följer Thomas resa till hans slott, men de verkligt skrämmande sekvenserna uteblir. Misstro mig rätt, det finns ett och annat gastkramande ögonblick där skräckelementen sitter som en smäck, men sett till filmens långa speltid är det tunt med scener som verkligen lever kvar. Mest problematiskt är det förstås att det aldrig blir riktigt otäckt runt greve Orlok. 

Gällande karaktären så är han majestätisk, hänförande och på alla vis annorlunda från tidigare filmversioner. Varje gång han är i rummet är det galet snyggt och stämningsfullt, men själva skräckfaktorn är av det svagare slaget. Jag kan också sakna Bill Skarsgårds identitet i karaktären – eller jag har åtminstone svårt att hitta den. Orlok är som en vålnad i skuggorna. Hans röst är förstärkt med effekter och utseendet helt förvandlat i den grad att jag aldrig hade plockat att det var Skarsgård bakom rollen.

”Nosferatu” är en matig film som lär tilltala Eggers-fansen mycket, inte minst för det briljanta visuella hantverket. Insatserna av framför allt Lily-Rose Depp och Willem Dafoe är också helt lysande. Men den som ger sig ut till biosalongen för att bli andfådd av skräck kommer med största sannolikhet att bli besviken. Det här är också en film som hade mått bra av att kortas ned – det finns en hel del upprepande scener som hindrar framfarten.

På en tiogradig betygsskala hade jag gett Nosferatu 7 av 10, och ser jag om den är det fullt möjligt att den då kan höja sig ytterligare ett hack. Trots sina brister finns det väldigt mycket att gilla med filmen, men för stunden får den nöja sig med betyget 3 av 5.

Du som vill se ”Nosferatu” kan snart göra det. Filmen har svensk biopremiär den 3 januari.