Recension: Miséria (2024) – en platt återkomst för Ola Rapace

Ola Rapace och Liam Norberg återvänder till filmduken med Miséria efter en lång frånvaro. Det är ett kriminaldrama som utforskar den kriminella världen genom ögonen på en ung man på väg att förlora sig själv ut i samhällets periferi. Sebastian Stakset spelar huvudrollen som Adam, en kille från förorten som faller djupare in i den undre världen. Handlingen speglar en verklighet som är både högaktuell och skrämmande närvarande. I rollen som gangsterledaren "Chicago" ser vi Ola Rapace och sam Adams flickvän Alicia ser vi Amanda Renberg.

Berättelsen följer Adam, en ung man som blir involverad med den hänsynslöse nätverksledare Chicago och hans gäng. Efter att ha hamnat på en säkerhetsanstalt, introduceras Adam för Chicago genom den grovt kriminella Franky (Daniel Webb). Vad som börjar som en flykt in i en glamoriserad gettodröm förvandlas snabbt till en mardröm, där kokain, gangstermord och sjusiffriga skulder dominerar hans tillvaro. Mitt i detta inferno blir Adams flickvän Alicia gravid, vilket tvingar honom att konfrontera sina val och framtid.

Skådespeleriet sviker – handlingen engagerar inte

Stakset, känd från sin artistkarriär, gör här sitt första större framträdande som skådespelare, men levererar dessvärre en svajig insats. Trots att hans bakgrund ger en viss trovärdighet till rollen, märks det att han saknar verktygen för att fullt ut fördjupa karaktären. Adams resa känns stundtals endimensionell och publiken lämnas med många obesvarade frågor kring vad som egentligen driver honom. Varför riskerar han allt för det kriminella livet? Denna brist på karaktärsdjup gör det svårt att investera känslomässigt i hans öde, vilket är en av filmens största svagheter.

Amanda Renberg sticker däremot ut med en stabil prestation. Hennes skådespel skapar en viss mänsklighet och trovärdighet i filmen, särskilt i scenerna där relationen mellan Adam och Alicia börjar knaka på grund av hans livsval. Renbergs insats ger en välkommen kontrast till de annars ganska platta och förutsägbara karaktärerna omkring henne.

Ett intressant inslag i Miséria är Chicagos metaforiska beskrivning av hur han träffade Adam. Denna scen sticker ut som ett snyggt grepp och ger filmen ett visst narrativt djup. Dock lyckas filmen i övrigt inte riktigt undvika klichéerna som ofta följer med kriminalgenren. Berättelsens utveckling är ofta förutsägbar, särskilt i de klassiska parkonflikterna mellan Adam och Alicia – där sympatierna snabbt avtar.

Samhällsskildring som förlorar sig i kristen moralism

Tematiskt är "Miséria" högaktuell, särskilt med tanke på den ökande våldsspiralen i Sverige, något som filmen tar upp på ett direkt och rått sätt. Norberg vill spegla det ökade våldet och kriminaliteten i dagens samhälle, särskilt i Stockholm. Men filmen faller också i fällan att vara alltför moralistisk. Under ytan finns en tydlig moralabsolutism som genomsyrar handlingen och som dessvärre oftast känns alltför genomskinlig. Det är uppenbart vad både Norberg och Stakset vill förmedla som den "rätta vägen ut", och detta kan riskera att alienera en del av publiken.

Sammanfattningsvis är "Miséria" en ojämn film som inte lyckas lyfta till de höjder den strävar efter. Staksets skådespel pendlar hela tiden mellan kalkon och duglighet. Även om Norberg vill ta vara på den aktuella samhällsdebatten lyckas filmen inte alls skapa den emotionella tyngd som krävs för att verkligen engagera. Vad som skulle kunna vara en skarp samhällskommentar blir istället en förutsägbar och moralistisk berättelse.

Prognosen huruvida filmen går hem hos biopubliken är dessvärre inte särskilt ljus. Vi hoppas på bot och bättring.

"Miséria" har biopremiär den 13 september.

LÄS OCKSÅ: Alla nya svenska filmer hösten 2024