Recension: Min oväntade bror (2025) – en småtrevlig historia

”Min oväntade bror”, regisserad av Emmanuel Courcol (I väntan på frihet), är en rörande och hjärtlig berättelse som utforskar teman om familjeband, musikens kraft och om hur livets omständigheter kan forma oss. Berättelsen kretsar kring två bröder, Thibaut och Jimmy, som förenas genom sin kärlek till musiken, trots att de vuxit upp i helt olika världar. Thibaut, spelad av Benjamin Lavernhe, är en internationellt erkänd dirigent med en privilegierad bakgrund, medan Jimmy, som porträtteras av Pierre Lottin, arbetar i en fabriksmatsal och spelar trombon i ett lokalt marschband.

Historien tar en dramatisk vändning när Thibaut får diagnosen leukemi och får veta att han behöver en benmärgstransplantation. Det visar sig att han är adopterad och har en biologisk bror, Jimmy, som är en perfekt match för donationen. Trots sin initiala motvilja går Jimmy med på att hjälpa sin bror, vilket leder till en lyckad transplantation. Denna händelse blir en katalysator för deras relation och för en djupare förståelse av deras liv. När Thibaut återhämtar sig från operationen besöker han Jimmy i Walincourt, en stad i norra Frankrike, där brassbandet står inför nedläggning på grund av hotet om fabriksstängning.

Thibaut, som inte kan bli en permanent dirigent, erbjuder sig att hjälpa Jimmy och bandet att förbereda sig för en regional tävling. Denna del av berättelsen belyser inte bara brödernas växande band, utan också hur musik kan förena människor i svåra tider.

Yin och Yang – när två världar möts

Filmen strävar efter att förena humor och drama, och gör det med en viss framgång. Thibaut och Jimmys relation är genuint rörande, och deras interaktioner präglas av både skratt och förtvivlan. Den skildrar deras frustration över förlorade år och hur olika deras liv har blivit. Trots Thibauts framgångar inom musiken har han också sina egna ensamhetskänslor, medan Jimmy, med sin enklare bakgrund, brottas med en känsla av otillräcklighet.

En annan framträdande aspekt av filmen är dess ambition att utforska sociala frågor och klasskillnader. Thibaut kommer från en värld där kulturell elit och utbildning är en självklarhet, medan Jimmy har kämpat för att nå dit han är. Detta skapar spänningar mellan dem, särskilt när Thibaut oavsiktligt påminner Jimmy om deras olika livsvillkor. 

Det finns dessvärre en del element i berättelsen som lätt grusar ambitionen med filmen. Handlingen tar initialt stora steg snabbt utan att vara förankrat i publiken. Man ger inte händelseförloppet en chans att slå rot helt vilket är lite synd. Jag kan också känna en viss ambivalens mellan att uppfatta historien som något som lutar sig mot stereotyper, och den upplevda kärnan av berättelsen, som handlar om musikens kraft och ädelmod. Det är ganska klart att regissören strävar efter att skapa en distinkt kontrast mellan brödernas personligheter, som en nutida reflektion av Yin och Yang. 

Smått haltande ambitioner

Berättelsen tar upp viktiga frågor om samhällsklasser och hur bakgrund påverkar möjligheterna inom kulturen, vilket nästan alltid känns relevant. Sammanfattningsvis erbjuder Min oväntade bror en gripande inblick i livet och musiken som säkerligen kommer att beröra många. Dessvärre tycker jag att filmen inte helt matchar sina strävanden, då vissa delar ibland känns hastigt genomföra och inte fullt ut utforskade. Men detta till trots så är filmen absolut sevärd.

”Min oväntade bror” finns nu att se på bio.