Recension: Living (2023)
Oväntad lyckad remake av älskad klassiker
Filmtopps Eric Diedrichs tycker att den brittiske regissören Oliver Hermanus är "rejält kaxig" som vågar sig på en remake av Akira Kurosawas "Ikiru - att leva", och förvånas över att resultatet är långt över förväntan.
Jag minns mycket väl när jag såg Ikiru - att leva (1952) för första gången. Akira Kurosawas film gjorde ett rejält avtryck och jag förstod direkt att jag hade sett ett mästerverk. När jag många år senare fick höra att Oliver Hermanus planerade en remake upplevde jag en kort stund av känslomässigt kaos – orimlig ilska, förvirring och skratt. Vem i h-lvete är Hermanus? Vem tror denna Hermanus att han är? Och varför vill Hermanus göra om något som redan är perfekt? Sedan dess har jag titt som tätt tänkt på detta dömda projekt och raljerat över regissörens dumstridiga kaxighet. Tji fick jag.
Bill Nighy förtjänar sin Oscarsnominering
Living – med Bill Nighy i huvudrollern som en själsligt död statstjänsteman – är inte bara en utmärkt film, utan också kanske den absolut bästa nytolkningen av Ikiru som hade kunnat göras. Under första timmen kan jag knappt röra mig. Så pass fängslad är jag av den värld Hermanus presenterar. Bill Nighy är enastående i huvudrollen, stoisk, välklädd och mycket tråkig. Precis som det ska vara. Skådespelaren har alltid behärskat dessa egenskaper, men då med glimten i ögat. Här har allt som påminner om mänskligt liv slocknat, han är en levande död. En stilig man som stämplar in lika punktligt som han stämplar ut. Vänder sina papper, signerar sina dokument. Aldrig med ett leende på läpparna, aldrig med en känsla inom räckhåll.
När läkaren ger honom en dödsdom bestämmer han sig för att leva igen – men hur? Pengarna finns, men ingen kunskap om hur man gör. En levnadsglad konstnärssjäl tar med honom på en sanslös utekväll. En ung kvinna på kontoret blir plötsligt en livboj. Något händer och den urtråkige statstjänstemannen börjar leva, samtidigt som han sakta gungas i dödens vagga. Men det är inte bara jag som uppskattar hans rollprestation, i helgen tävlar han trots allt, välförtjänt, om en Oscar i kategorin Bästa manliga huvudroll.
Producerad med svenska medel
Mycket känns givetvis bekant från Kurosawas film, men Hermanus – med hjälp av Kazuo Ishiguros manus, gör historien till sin egen och Bill Nighy ger Takashi Shimura en rejäl match i vem som är bäst på att vara kontorszombie. Shimura har samtidigt en annan förmåga att spela på våra känslosträngar, med sina stora, vattenfyllda ögon. Nighy är helt enkelt inte lika sentimental – han är ju mer brittisk trots allt. Känslorna skall hållas på insidan. Filmens andra halva är kanske inte lika stark som den första, men i det stora hela är verkligen detta ett sevärt drama.
Intressant att veta är att Living är gjord i samarbete med Film i Väst och det Göteborgsbaserade VFX-företaget Filmgate. Detta är något i princip alla svenska medier har missat, men något som vi ska vara mycket stolta över. Att filmen inte går att se i Sverige är däremot rakt av förvirrande. Utöver att vara nominerad för Bill Nighys fantastiska skådespel har den även en chans att vinna i kategorin Bästa manus efter förlaga.