Recension: Korsett (2022)

Ett arrogant ansikte. Ett höjt långfinger. Fuck you.

Affischen till Korsett, österrikiska Marie Kreutzers senaste film, osar attityd - och hyllningar. All yta runtom huvudkaraktären fylls av utdrag ur recensioner: "STUNNING", "BOLD" och "SUPERB" för att nämna några ovationer. Det är med andra ord inte med låga förväntningar jag sätter igång den nästan Oscarsnominerade filmen. Tyvärr kryper en känsla av besvikelse långsamt över mig när berättelsen om Elisabeth, 1800-talskejsarinnan av Österrike och drottningen och Ungern, vecklas upp.

Först och främst ska Korsett ses som en tolkning av kejsarinnans liv - inte någon slags autentisk biografi. Det finns dokumenterat att hon led av det vi  idag hade kallat ätstörningar då hon kunde väga sig tre gånger per dag och periodvis svalt för att banta. Det finns med i filmen. Att hon däremot 1877 ska ha filmats, pekat fuck you eller blivit heroinmissbrukare är föga troligt eftersom dessa ting antingen inte var uppfunna eller användes vid den tidpunkten. Men det är okej. Filmen är inte ute efter att skildra den faktiska historien utan använder snarare sin tidsepok och karaktär för att föra fram en poäng: det suger att vara rik och privilegierad samtidigt som man i stort sett bara är ett kuttersmycke.

Vikt och kejserliga plikter

Filmen har en trögstartad inledning. Elisabeths liv ska etableras. Scen efter scen som visar hur hennes liv kretsar kring vikt och kejserliga plikter, det vill säga: stå vid sin mans sida. Elisabeth är rastlös och verkar inte uppskatta sin tillvaro särskilt mycket. Den skavande relationen med sin dotter visas också upp. Dottern är en person som mest verkar skämmas och tycka att sin mamma och fånig och omogen. Efter 25 minuter vaknar filmen till liv under ett Englandsbesök för att därefter falla in i en slags dvala 15 minuter senare. Under besöket hos systern i England vandrar filmen in på två intressanta sidospår som tyvärr visar sig vara exempel på filmens monotona struktur. Sidospåren lämnas i många och mycket därhän innan nya sidokaraktärer fyller rutan och snart blir jag varse filmens stora problem: Korsett hade kunnat sammanfattas betydligt kortare utan att själva kärnan och budskapet hade gått förlorat.

Efter en timme och femtio minuter ebbar filmen ut utan något större klimax. Missförstå mig rätt, den sista minuten hade kunnat vara en magisk triumf sett till både musik och foto men när eftertexterna börjar rulla är jag nästan arg på mig själv. Varför känner jag inte mer än jag gör? Musiken och det jag precis bevittnat kräver en emotionell respons av mig. Men ingen sådan kommer. Filmen har fram tills dess puttrat på i en väldigt förutsägbar struktur: Elisabeth åker iväg, kommer hem, åker iväg och kommer hem. Vare sig hon är bortrest eller hemma handlar det alltid om att gestalta hennes misär och sakteliga förfall. Filmens titel är extremt passande eftersom likt en korsett handlar filmen om en kvinna fast i sin roll, en roll där hon i stort bara ska se fin ut men knappast ges något andrum.

Det monotona och långdragna upplägget gör Korsett förutsägbar och tyvärr ganska oengagerande, trots Vicky Krieps fenomenala rollprestation.

Utdrag ur den här recensionen kommer nog inte att figurera på någon affisch.

"Korsett" har svensk biopremiär den 24 mars.