Recension: Kill (2024) – årets hårdaste actionrulle

Min recension inleds med ett ödmjukt blottande av undertecknads strupe: jag är ingen hejare på indisk film. Det är en kulturellt ramverk jag inte vistats i speciellt mycket, tyvärr. Utöver en och annan Bollywood-film så har inte många indiska rullar passerat mina sinnen, det är den brutala sanningen.

Därför tände jag till på alla cylindrar när diverse fåglar viskade att årets bästa actionfilm är en stenhård, indisk skapelse signerad den för mig okända regissören Nikhil Nasgesh Bhat. Och allt jag har att säga är: Kill är en knogmacka marinerad i nitroglycerin som korsbefruktar genres och tonalitet likt en påtänd John Wick. 

Kärlek kan vara ett riktigt gissel. Det ska Amrit (Lakshya), en sann romantiker och überhård commando-soldat, bli varse om på det värsta av vis. Hans livs stora kärlek, Tulika (Tanya Maniktala), glider ur hans varma famn när hon fängslas i ett arrangerat äktenskap. Framtiden för turturduvorna ser ut att möta ett bistert öde. Dock presenterar ödet en möjlighet: Tulika och hennes familj sitter på tåget mot New Dehli och med lite väl valda ord kan paret kanske hitta en utväg från sina ofrivilligt utstakade framtider? Amrit och vapendragaren Viresh (Abhishek Chauhan) placerar sina välsvarvade bakdelar på i tågets överbokade perrong, redo att leka casanova.

Men, som så många gånger förr uppstår en del fartgupp på kärlekens räls och i Amrit och Tulikas fall består hindren av en halv bataljon kniv-viftande slasktrattar som terroriserar passagerarna under ledning av den sadistiska Fani (Raghav Ruyal). Den här resan blir en avgång med slutdestination ond, bråd död!

"En fröjd för actionälskaren"

En simpel actiondänga mår bäst av att kapa så mycket fett som möjligt. Kill är ett bra exempel på detta. Det behövs ingen world-building eller flashbacks när premissen, spöa skurkar vagn för vagn, är tillräckligt tight och adrenalinforsande. En övervägande majoritet av filmen äger rum på tåget och fokus skiftar sällan till världen utanför. Detta håller mig inuti spänningen och tillåter karaktärer att växa och insatserna att ständigt höjas till rent halsbrytande nivåer. Jag har, likt filmens extremt pressade karaktärer, svårt att hämta andan och under Kills dryga 100 minuter och så vill jag ha det. Regissör och författare Bhat har med dessa avskalade verktyg lyckats fila ihop en dramaturgiskt fulländad kollisionskurs. En fröjd för actionälskaren, helt enkelt. 

Kill är dessutom en ytterst märklig tingest som stundtals är svår att få grepp om. Såväl ton som genrens väletablerade regler slängs i mixern och ut kommer en bloddränkt bastard. Om detta beror på mina västerländskt präglade smaklökar eller medvetna val från filmens kreatörer vet jag inte, men en sak är säker: jag gillar det, men med vissa förbehåll. Filmens inledande halvtimme präglas av ordentligt smetig romantik som helhjärtat omfamnar melodrama, tonsatt av gräsligt distraherande musik. Det är naivt och för gulligt, helt enkelt. Men oroa dig inte, under Kills restid har Bhat avhandlat Jackie Chan-doftande kung-fu-komedi, fullständigt benknäckande action à la The Raid och nyss nämnda dundersentimentala romantik. Det borde inte fungera, men det gör det, och det skänker Kill en identitet som reser sig bland sina bloddränkta likar.

"Detta ärkearsel njuter av att åsamka smärta"

Jag vet, alla dessa superlativ betyder föga om handgemängen inte håller måttet. Men oroa dig inte, Kill bjuder på välsvarvade knogmackor av ruggigt stabil regi. Dock var jag inte övertygad under filmens inledande akt. Bhat kämpar inledningsvis med att få slag att verkligen landa och tåg-settingens tighta korridorer tvingar fram en del nödlösningar. En övertro till snabba klipp och stundtals rörig koreografi gjorde mig genuint orolig. Tack och lov ändras detta, med besked, när Kills chockerande u-sväng äger rum och filmen går in i total overdrive. Kill underhåller storartat med absurt övervåld som fotograferas med tydlighet och blodkokande intensitet. Lita på mina ord när jag säger att den här tågresan är stöpt i brutalitet.

Hur Lakshya gestaltar vår huvudperson Amrit är sannerligen också en bedrift. Skådespelaren basar och styr sina scener med en fysisk närvaro som för tankarna till en ung Jackie Chan spetsad med Iko Uwais (The Raid, Headshot). Han gör en stabil insats i filmens få dramatiska scener, men äger bildrutorna av mer fysisk karaktär. Kom ihåg namnet, då han med all säkerhet snart debuterar i Hollywood. Lakshya behöver dock ett lätthatat ansikte att drämma till och i Kill axlar den sadistiska Fani den rollen med bravur. Detta ärkearsel njuter av att åsamka smärta, men kan i nästa andetag charmera med små iakttagelser om hudlotion. Raghav Juyal storspelar som antagonist och förkroppsligar skurken vi älskar att hata.  

"En unik upplevelse som bryter genrens regler"

Nu undrar du kanske varför "Kill" inte norpar toppbetyget? Jag fullkomligen öser ju beröm över den här mardrömsfärden. Problemet är första akten, som helt enkelt inte håller samma högoktaniga nivå som övriga. Här arbetar det som senare blir styrkor, den unika tonen och genre-tombolan, emot filmen. Romantiken är för naiv och enkelspårig, slagsmålen uddlösa och stundtals lätt slarviga, och distraherande övertydlig musik. Dessutom äger filmens inledande scener rum utanför tågets perronger helt i onödan. Bhat kunde med enkelhet inkorperera dessa scener till tåget och behålla strypgreppet som sin publik. 

I slutändan rekommenderar jag Kill varmt. Filmen är en unik upplevelse som bryter genrens regler med ett hånglin och växlar toner i kvickare än Bruce Lees rundsparkar.

Kommer "Kills" förunderliga mix av grafiskt våld, smäktande romantik och egenart exkludera delar av sin tilltänkta publik? Ja, sannolikt. Men om du, som jag, är trött på gamla gubbar som stapplar sig genom uddlös action, så är "Kill" filmen för dig!