Recension: Katten Gustaf - Filmen (2024) – så bra är den

Den orangea måndagshataren Gustaf är pånyttfödd och likt den omtalade Sonic-designen från 2020 så ser han betydligt snyggare ut än Bill Murrays decennier år gamla kisse. Så varför är han egentligen tillbaka? Varför finns det överhuvudtaget en fascination för katten Gustaf, år efter år? Det är en karaktär vars enda personlighet egentligen bara består av att vara fet och beställa hem orimliga mängder mat, lite som Brendan Fraser i The Whale, fast i gullig förpackning.

Troligtvis är det väl kanske även därför. Lille Gurra är oerhört lätt att bekanta sig med, det krävs inte mer än två minuter för att förstå vilken typ av varelse detta är och vilka som är hans mål i livet. Målet är lasagne. Så, klart. Då återstår egentligen bara en enda, sista fråga: kan man verkligen göra en hel film av detta?

Glänser som fettet från smält pizzaost

Kortfattat så tycker jag omedelbart att svaret är ”nej”. Manuset är lika matigt som Gustafs ovan nämnda personlighet, väldigt enformigt och saknar minsta lilla gnutta av något ”extra”. Det är som en lasagne utan ost. Flera scener ger mig samma känsla som när man äter rester från gårdagens måltid, det är bara mer av samma, samma. The botten is nådd när en av skurkarna introduceras som känns som en rak kopia av Flykten från Hönsgårdens egna Mrs. Tweedy. Det är så banalt och ointressant att jag inte kan låta bli att sucka ljudligt av att bara tänka på det.

Det som Gustaf däremot vinner lite av min gunst på är att det faktiskt finns gott om humor. Även om jag inte skrattar med hela magen så är jag ändå imponerad av hur välkomponerade många av skämten är. Det är även här som Gustafs enda personlighet verkligen får glänsa, som fettet som sipprat ur den smälta osten på en pizza. Och för den som känner sig lite lat och inte orkar tänka så mycket, precis som våran favoritkatt, så är det gott och väl skäl nog att se hans nya äventyr.

"Katten Gustaf - Filmen" har biopremiär i dag.