Recension: Jeanne du Barry (2023) – Johnny Depps omtalade comeback
Fint men platt om otippad grevinna i franska hovet
Nästa vecka är det premiär för "Jeanne du Barry" med Johnny Depp som fransktalande monark. Filmtopps Eric Diedrichs recenserar.
Efter mycket om och men är den nu här, Jeanne du Barry, filmen som med sin premiär på filmfestivalen i Cannes markerade Johnny Depps comeback.
Det är en ambitiös historia om ett stycke fransk kuriosa av TP-slaget. Vem var Louis XV favoritälskarinna? Ganska mycket mer än ett namn visar det sig, men samtidigt framkommer historien om Jeanne du Barry som krystad. Maïwenn, som spelar titelrollen och står för filmens regi och manus, är onekligen fascinerad över den fattiga kvinnans resa från prostituerad till konungens mätress, men skildringen känns mest bara platt. Mycket på grund av bristande kemi mellan Maïwenn och Depp.
Marie Antoinettes ord är lag
En central del av berättelsen om du Barry är hur hon blev utfryst av hovets damer – inte minst av kungens döttrar, som tyckte att hon var skandalös. Att hon bar randig klänning och ibland "klädde sig som en man" verkar ha varit mer upprörande än att hon, trots sin historik, var kungens älskarinna. I filmen fungerar dessa delar rätt bra och de blir ännu mer intressanta när en ung Marie Antoinette dyker upp som kronprinsessa. Då halkar Du Barry ner ännu ett hack i näringskedjan och tills Antoinette tilltalar henne är hon lovligt byte att håna hur mycket man vill.
I en sån här historia finns det en del feministiska poänger att hämta hem och detta kan man inte beskyllda Maïwenn för att ha gått miste om, men samtidigt är hon för fokuserad på att göra sin karaktär till ett älskvärt offer. Det blir lite "martyren på slottet"-känsla över det hela. Hennes ovilja att anpassa sig efter Versailles – förvisso skrattretande – traditioner känns mer som ren oförmåga att hålla tillbaka på olika utspel än något annat.
En mer jordnära Johnny Depp
Och så till den stora frågan – hur är Johnny Depp som fransktalande kunglighet? I mina otränade öron (högstadiefranskan är dessvärre inte med mig längre) låter det i alla fall bättre än när amerikaner pratar svenska. Lingvistik åsido, skådespelet i sig är det inte heller något fel på, men likt det mesta med Jeanne du Berry är han aldrig riktigt "där". Det är skapligt och betydligt mer jordnära än vad Hollywoodstjärnan annars har sysslat med de senaste decennierna. Vad det brister i är, återigen, kemin och en sorts övertygelse.
"Jeanne du Barry" har biopremiär den 3 november.