Recension: Hypermoon (2023)

Hypermoon är intim poesi i filmformat, som speglar det livsförändrande ögonblicken när regissören Mia Engberg diagnostiseras med cancer, den första kvinnan som lämnar och återvänder till jordens yta och den åldrande gangstern Vincent, som alla tre binds ihop på ett magnifikt sätt genom styrkan bakom minnena som formar oss och bräckligheten i vår existens.

När livet delas in i före och efter

Genom dagboksliknande monologer, sprakande telefonsamtal på franska och korniga filmklipp välkomnas vi att ta del av en djupt personlig livsresa, som kretsar kring den smärtsamma sanningen om kroppen och livets sårbarhet. En händelse så monumental, en livsförändrande diagnos, att livet delas in i före och efter händelsen – ett faktum som formas med tiden då man i stunden så ofta misslyckas med att skilja det anmärkningsvärda från det vardagliga. 

Med kameran i hand dokumenterar Mia Engberg sjukdomsåret och väver det samman med minnen från ungdomskärleken i Paris, minnen som väger tyngre när livets dödlighet har gjort sig påmind. För vem ska minnas mig när jag är död? Genom filmrullar som hittade gömda i Vincents källare lämnas en bit av Engberg kvar, ett bevis på att hon existerade, en slags hyllning till det som format henne, och möjligheten att forma andra även efter döden. 

En intim dagboks högläsning stärkt av värmande filmkonst

Hypermon är en smärtsamt vacker representation av hur det är att vara människa. En visuell scrapbook av det alldagliga som växer i meningsfullhet när man tror att sanden håller på att rinna ut i glaset, minnen från ungdomen när tiden verkade gå långsammare, och frågor kring “tänk om”.  En film som får en att stanna upp och uppskatta det fantastiska i nuet, den dåtid som banat väg, och den framtid som väntar oss.

“Hypermoon” visas nu på landets biografer.