Recension: Horizon: An American Saga – Chapter 1 (2024)
Västernsatsning med potential – för dig som gillar förspel mer än crescendo
Kevin Costners har äntligen fått ut sitt livslånga kärleksprojekt. Men den tre timmar långa ”Horizon” går inte tillräckligt mycket in på djupet för att fängsla oss fullt ut. Den bör bäst betraktas som en setup inför kommande kapitel.
Ett tre timmar långt västerndrama är kanske inte det första man tänker på som önskefilm för en biokväll, inte för mig i alla fall. Horizon: An American Saga – Chapter 1 väckte dock min uppmärksamhet redan innan då den kan betitla sig en mans livsverk, och det gör att det pirrar desto mer i mig. Kevin Costner spelar nämligen inte bara huvudrollen, han har även regisserat, producerat och skrivit manus (tillsammans med Jon Baird). Redan 1988 hade fröet såtts för att skapa denna film, då med tanke om endast en film. I dag har den utvecklats till att bli en fyra filmer lång ”saga” på tre timmar vardera.
Horizon spretar med många karaktärer och tunn riktning
"Horizon" utspelar sig i mitten av 1800-talet i vad jag bäst kan benämna vilda västern, där man följer nybyggare och ursprungsbefolkning som kolliderar med varandra under amerikanska inbördeskriget. I den första sekvensen ser vi när en bosättning av nybyggare bli invaderade av ursprungsbefolkning med endast ett fåtal överlevare, däribland en mamma och hennes tonåriga dotter. Vidare i filmen följer vi deras resa, tillsammans med många andra. Bland annat en stam av ursprungsbefolkning och en ledare för ett kompani i Förenta staternas militär. Att skriva om handlingen i denna film blir i stort sett bara en lista av karaktärer då handlingen känns spretig. Scenerna utspelar sig i korta fragment och man förstår inte alltid vad de skall leda till eller vilken karaktär som vi kommer fortsätta följa.
Att jämföra detta epos med Game of Thrones är något jag föreställer mig att många i biosalongerna kommer att göra. Inte minst på grund av mängden karaktärer, utan också den grandiosa värld man sätter upp, och där det är svårt att dechiffrera vilka karaktärer man initialt bör heja på. Vilka är egentligen onda och goda? Och den karaktär man till en början tror är någon slags grundsten i handlingen dör plötsligt.
Likheterna med tidernas kanske största serie får mig osökt att tänka, hade Horizon gjort sig bättre som just TV-serie? Det är så mycket att hålla reda på att man ibland har svårt att följa med i handlingen. Berättandet går i en rasande fart, utan att man får chansen att stanna upp och reflektera för att smälta intrycken. Tre timmar i en biosalong utan att kunna pausa kan trötta ut även det skarpaste av sinnen.
Kanske är det den ständiga framfarten som gör att jag känner förhållandevis lite för karaktärerna. Varje scen som vill frammana någon slags känsla hos mig som tittare ger mig istället en kvävd reaktion; jag gråter inte där jag annars hade gråtit, och jag skrattar inte där jag annars hade skrattat, för jag tillåts inte att lära känna dessa karaktärer tillräckligt väl. Det blir svärdet som detta drama faller på, för vad är ett drama utan karaktärer att känna med.
En upptrappning inför kommande delar
När jag kommer ut ur biografen känns det varken som att jag tar med mig något fulländat som berört mig på djupet. Men trots detta är den inte det minsta tråkig eller långdragen – man får precis lagom med action, drama och till och med lite kärlek. Scenbygget är så vackert att man storknar och jag glömmer ibland att det inte är på riktigt, vilket är precis det man vill ha av den här sortens film.
Jag får absolut ett incitament att vilja gå och se nästa film i ordningen, som dessutom har premiär den 12 augusti i år, om inte annat för att se om den kan hålla de löften som Horizon ger oss. Att låta filmserien fortsätta så tätt inpå är faktiskt ett genidrag, då det är många karaktärer att hålla i minnet. Trots sina höga ambitioner och läckra estetik, är Horizon inte tillräckligt bra för att man ska vilja vänta i två år på en fortsättning.
Men när det mot slutet av filmen spelas en slags förhandsvisning på vad som skall ske i kommande filmer förlåter man dessa brister, om än tveksamt, för det här var ju bara en upptrappning. Om så en tre timmar lång upptrappning.