Recension: Harold Frys oväntade vandring (2023)
Bekvämt om obekväm vandring
Kan man bota cancer genom att ingjuta hopp i form av en pilgrimsfärd? Detta testar åtminstone Jim Broadbent i "Harold Frys oväntade vandring". Eric Diedrichs recenserar och känner sig långt ifrån övertygad.
Baserad på Rachel Joyce debutroman är det alltså dags för filmatiseringen av Harold Frys oväntade vandring, som mest känns som ett halvdant försök att damma av något Fredrik Backman haft liggandes i byrålådan. Här spelar underbare Jim Broadbent en pensionär som spontant bestämmer sig för att vandra 80 mil efter att han får veta att sin gamla kollega Queenie är på hospis. Utan att säga något till sin hustru Maureen (Penelope Wilton) och med mobilen kvar på köksbordet, börjar han oväntat att gå. Parallellt med Harolds väg genom England får vi se hur hustrun brottas med sina egna demoner på hemmaplan.
Harold Frys blir en medial sensation
Det är en lång väg Harold ska varandra, inte minst för en gammal man som hatar att röra på fötterna. Men han har fått för sig att så länge han går så kan inte kollegan dö. Hans pilgrimsfärd ska rakt av rädda henne från cancern. "Man måste ju ha tro", som den blåhåriga tjejen på macken säger till honom.
Under resans gång stöter Harold på människor som bjuder på filosofiska floskler, samtidigt som han blir en medial sensation och en symbol för något britterna tycks behöva – hopp. Med hopp kan man göra precis allt, rädda en nation och bota cancer. Men visst finns det även något Harold behöver, och det stavas upprättelse. Genom väldigt många, och då menar jag verkligen VÄLDIGT många, tillbakablickar får vi se hur det har skavt sig i familjen Frys historia. Inte minst med sonen David, som spelas av Nick Caves son Earle Cave. Han ser lite ut som en pundig korsning mellan en ung Paul McCartney och Peter Doherty.
Mer ostigt än en 100-årig cheddar
Är det bra då? Nej, inte särskilt. Även om det finns något intresseväckande i själva grundidén är det oerhört avslaget berättat – det går, förlåt mig, att förutse varje steg under resans gång. För de som inte kan få nog av brittisk feelgood, fungerar den förmodligen bra mycket bättre. För min egen del var det här mer ostigt än en 100-årig cheddar.
"Harold Frys oväntade vandring" går upp på svenska biografer den 30 juni.
Visste du att den tyske filmregissören Werner Herzog faktiskt gjorde en liknande vandring? Han gick från München till Paris, mitt i vintern, övertygad om att hans handling på något vis skulle rädda hans döende vän och mentor Lotte H. Eisner. Hon levde ett par år till, men hur mycket det berodde på Werners nötta skosulor bör nog lämnas osagt.