Recension: Flickan med nålen (2024) – djupt originell och obehaglig

Även om jag var imponerad av Magnus von Horns långfilmsdebut Efterskalv (2015) – en av de första filmerna jag recenserade – är det ingenting mot vad jag kände efter att ha tagit del av mardrömsstoftet Flickan med nålen. Med bländande foto, briljant användning av anakronistisk musik och skådespelarprestationer i världsklass målar han upp en värld som hämtad ur Ingmar Bergmans och David Lynchs mest ohämmade stunder. Rent känslomässigt alltså, för svårt att hänga med i handlingen är det inte.

Efter en Parsona-doftande ouvertyr kastas vi in slumkvarteren i Köpenhamn. Första världskriget närmar sig sitt slut och sömmerskan Karoline (Vic Carmen Sonne) är nybliven änka. Snart är hon gravid och barnet kan väl inte direkt beskrivas som önskat. En dag får hon kontakt med Dagmar (Trine Dyrholm), som driver en illegal adoptionsklinik där unga kvinnor kan lämna bort sina nyfödda barn...

Som en saga för vuxna

På sätt och vis känns Flickan med nålen som en saga för vuxna. Situationerna Karoline hamnar i är förankrade i verkliga företeelser, kantade av en smått övernaturlig atmosfär och kryddade med rå grymhet och frågor om moral. Som när en nära bekant tvingas försörja sig på en freakshow (ett av flera Lynchianska och Bergmanska inslag), eller sättet som Karolines relation till en medarbetare på textilfabriken utvecklas. Eller den där gigantiska nålen som kommer att hemsöka mig livet ut och som markerar första steget längd för den kusliga och snåriga väg Karoline snart ska vandra.

Line Langebek Knudsen och Magnus von Horn har skrivit filmens manus tillsammans. På något vis lyckas de hela tiden att överraska, även när de utforskar människans djupaste ondska. För om det är något som radikalt skiljer Flickan med nålen från i princip alla sagor, är det hur nyanserat porträtterade karaktärerna är. Karoline är varken hjälte eller martyr och absolut inget helgon. Många gånger är hon egoistisk eller självömkande och ibland handfallen, oförmögen att agera, mer intresserad av att upphöra, försvinna. Likaså motiveras knappast filmens stora "monster" av grymhet, utan är kapabel till att älska och att, åtminstone ur sitt perspektiv, göra det enda rätta. 

Sekvenser som stannar kvar

Det finns en scen mot slutet där jag tappar andan. En visuellt fulländad käftsmäll. Det är ett rått ögonblick av genuin desperation, gränslöst maktutövande och total hjälplöshet. Här blir Flickan med nålen en skräckfilm. Dessa sekvenser kommer titt som tätt, ibland när man minst anar det, och stannar kvar långt efter eftertexterna har slutat rulla. En djupt originell och obehaglig upplevelse. 

Den 4 mars kan "Flickan med nålen" vinna en Oscar för Bästa internationella film. Det hoppas jag att den gör, även om det blir för Danmarks räkning. För ännu en gång har Filmsverige misslyckats med att ta vara på en stor möjlighet (även om det har petats in åtminstone lite svenska pengar i produktionen).

TÄVLING: Vinn biobiljetter och signerad affisch från ”Flickan med nålen”