Recension: EO (2023)

Den polske veteranen Jerzy Skolimowski är tillbaka på de svenska biograferna med ett Oscarsnominerat drama om en åsna. På pappret är jag helt rätt målgrupp. Mina favoritklipp på Instagram är när Arnold Schwarzenegger visar upp sin åsna Lulu och enda sedan jag såg Robert Bressons mästerverk Min vän Balthazar (1966) – som handlar om en illa behandlad åsna som skickas mellan olika ägare – har jag lekt med tanken på att adoptera min egen Balthazar någonstans i världen bara för att ge den ett bättre liv.

84-årige Skolmowski är även han ett stort åsnefan. Om han har valt att adoptera en åsna kan jag inte svara på, däremot vet jag, liksom resten av filmvärlden, att han har valt att göra en film som är kraftigt inspirerad av "Balthazar" – den enda filmen som har fått honom att gråta.

Melodramatiskt om människans natur

EO har väldigt många likheter med Bressons film, men istället för att befinna oss på 60-talets franska landsbygd följer vi en f.d. cirkusåsna, "Eo", som efter att ha "räddats" från cirkusen av djurrättsaktivister, försöker hitta sin plats i dagens värld medan han strövar runt i dagens Polen och möter människor som vill honom mer eller mindre gott.

Att låta ett drama kretsa runt ett djur är givetvis ett effektivt sätt att spegla människans natur – om än lite väl melodramatiskt. Att sätta en åsna i centrum, som kanske är världens mest passiva varelse, förstärker givetvis känslorna ytterligare. Eo gör aldrig motstånd – förutom att sparka strategiskt bakut vid något tillfälle – och är utrustad med åsnans sorgesamma blick. Det är otroligt känslosamt när han träffar sin tidigare, omtänksamma tränare som jobbade på cirkusen, men inte lika smärtsamt som när han stöter på en grupp fotbollshuliganer.

En fin kalkering av en bättre film

Eftersom detta är en polsk film är givetvis fotot fantastiskt snyggt. Ibland använder sig Skolimowski dessutom av förstapersonsperspektiv så att vi verkligen får uppleva världen genom Eos ögon. Tekniskt och bitvis berättarmässigt är det en mycket stark film.

Tyvärr lider Eo också av en handfull problem, som ett söligt tempo och en viss avsaknad av riktning. Vissa delar är också alldeles för dramatiska och känns mer som billiga poänger än en effektiv spegling av vår samtid. Det största problemet av alla är väl att Jerzy Skolimowski så starkt använder sig av Min vän Balthazar som mall utan att någon gång överträffa originalet. Eo är i slutändan en fin men opersonlig kalkering av en mycket bättre film.

"EO" har svensk biopremiär den 24 mars.