Recension: Emilia Pérez (2024) – allt som glimrar är inte guld
Ny subgenre föds i undermålig fyrverkeriföreställning
Surret inför nästa års Oscarsgala har så sakteliga börjat tuffa igång, och bland förhandsfavoriterna till priset för bästa utländska film hittas Frankrikes bidrag ”Emilia Pérez”. En färgsprakande musikal som är, och detta vågar jag nog nästan säga, den första av sitt slag. Men är den så mycket mer än just det?
Med ett CV som innehåller filmer som En Profet, ett mästerligt fängelse-epos, den kufiska western The Sisters Brothers och det hårdnackade romansdramat Rust and Bone har den franska regissören Jacques Audiard inte bara visat att han kan det här med att göra film, han har också gjort det tydligt att han inte är rädd för att vidga spektret av genrer att operera inom.
Hans utan tvekan största ”swing” kommer dock nu när han skrivit och regisserat – och förberett duttpennan för att fullända den filmiska bingobrickan – en spansktalande musikal om en transsexuell knarkbaron. Slutresultatet får pluspoäng för sin bombastiska våghalsighet, men är tyvärr ett fall där stil har prioriterats över innehåll.
Rita (Zoe Saldana) är en mexikansk advokat vars yrkesmässiga frustration börjat ta över henne mer och mer. Långa timmar på kontoret kvitteras alldeles för ofta ut mot att försvara skyldiga brottslingar, en medioker lön och manliga, inkompetenta kollegor, som i slutändan får ta åt sig äran för hennes jobb. Hennes vardag kommer dock vändas upp och ned när hon en dag blir kontaktad av en av landets största knarkkungar Manitas (Karla Sofía Gascón i vad som kommer bli dubbla roller), som vill anlita henne som hans juridiska ombud och allmän ”fixer” inför det att han, i allra största hemlighet, tänker bli kvinna och således lämna sitt gamla liv helt bakom sig.
Försatt i en sits som är svår att dra sig ur, men kanske också i en akt av upprorisk kvinnlig solidaritet, godtar Rita erbjudandet och gör allt i sin makt för att bistå sin klient när han, väldigt bokstavligt talat, tänker påbörja ett nytt liv, ett liv som inte ens hans fru Jessi (Selena Gomez) kan bli del av. Men sitt nya, mer sanningsenliga leverne till trots så kommer inte Manitas, eller som hon kommer att heta, "Emilia Pérez", helt kunna släppa taget om det förflutna.
Allt som glimmar är inte guld
När filmer gör något som känns nytt och till och med unikt kan det ibland vara lätt att bli så villigt inställd av dess uppfinningsrikedom att man därför, smått slentrianmässigt, likställer det med att vara bra. Och visst, i ett tidevarv av remakes och franchises ska inte genuin kreativitet och innovation gå ouppskattat förbi, men vad gäller Emilia Pérez och hyllningståget som filmen fått efter sig så måste jag tyvärr vara den som påminner om att allt som glimmar inte är guld.
Musikalnumren är visserligen välkoreograferade och självsäkra i sin regi, men inte på något sätt omatchade vad gäller musikalisk kvalité eller tekniskt utförande. Och nog för att man nickar till av ett framförande med titeln ”La Vaginoplastia”, som skildrar exakt vad det låter som, men det är också, mer än något annat, ett exempel på hur filmen är mer glittrig yta än substantiellt innehåll.
Gascón, Saldana och Gomez ger samtliga sitt allt när de driver sina egna strider för kvinnligt uppror och frigörelse, där Gascóns prestation ges mest tid och rum i strålkastarna. Säkerligen hade hennes historia varit betydligt lättare att känna för om det inte vore för att hon innan sin transition var en av landets värsta brottslingar, något filmen aldrig gör upp med.
Om Stephen Sondheim hade regisserat Sicario ur ett HBTQ-perspektiv landar vi någonstans i Emilia Pérez, vars tid i rampljuset kommer leva betydligt mer på dess iögonfallande synopsis och svulstiga front än utförande.
"Emilia Pérez" har svensk biopremiär 10 januari.