Recension: Dummy (2020)

Jag loggar in på Quibi för första gången i hela mitt liv. Appen som ser sig själv som ett komplement till alla dagens streamingtjänster och fått sjuka summor injicerat i sitt ekonomiska omlopp av diverse finansiärer. Quibi står för "quick bits" och är just vad det låter som – en streaminglösning där avsnitten oftast inte är längre än 5 - 10 minuter, för den jäktande moderna människan med lite tid över. I och med att jag är just en sådan person och oftast har hundratio bollar i luften passar det mig förstås perfekt (även om faktumet att tjänsten ens behövs kan problematiseras in absurdum).

Den första titeln som möter mig är serien Dummy och jag dyker ned i den utan någon förkunskap alls. Det är med glädje som jag märker att Anna Kendrick (Up in the Air, A Simple Favor) är huvudrollsinnehavare och med ännu mera sådan när det går upp för mig att hon spelar manusförfattaren Dan Harmons (Community, Rick and Morty) fru Cody Heller. Senare får jag veta att den absurda handlingen delvis är baserad på en sann historia.

En historia som tar avstamp när Cody, även hon manusförfattare och typiskt kaliforniskt-maniskt gräsrökare, finner sin kärleks undangömda sexdocka – specialbeställd från Japan och allt. Han tycks extremt generad av hela händelsen och ber henne att hålla sig ifrån den, men svartsjukan börjar krypa tätt inpå henne så klarar hon inte längre trycket och väljer att besöka den mitt i natten. Här slås som ett trollslag över serien och sexdockan Barbara börjar helt plötsligt att tala med Cody – och hon är till en början rejält uppkäftig.

Deras relation utvecklas över tio, rappa och snyggt fotade, korta avsnitt och serien hinner behandla allt från svartsjuka till kvinnlig vänskap, Bechdeltest, feminism och den inre resan som den riktiga Cody Heller förmodligen gick igenom när hon fick reda på vad hennes man hade gömt undan från henne. Serien lyckas också plocka många komiska poänger genom att fullkomligt mangla en drös stereotyper om den bransch och den kultur som Dan Harmon och Cody Heller verkar i.

Dummy är som sagt en Quibi-produktion och den allra första jag ser. När avsnitten är så pass korta så går det förstås undan rejält och något vidare djup hinner naturligtvis aldrig etableras. Hade jag fortsatt att se denna underfundiga och surrealistiska serie på en streamingtjänst med längre avsnitt? Nej. Men jag tror att dessa quick bits måste ses med andra, nya ögon. Bedömas på andra meriter och för vad de egentligen är. På samma sätt som när jag tvingas se på Melodifestivalen och, ett halvt avsnitt in, börjar bedöma låtarna sinsemellan snarare än att jämföra dem med min egen musiksmak.

Jag skulle ljuga om jag påstod att det inte var ganska mysigt att ha en underhållande serie att plocka upp strax innan läggdags eller när jag fick en oväntad stund över. Formatet har sina brister men Dummy gör mycket bra av det – i alla fall under den första halvan, när man hela tiden vill se ett kort avsnitt till och undrar vad som egentligen ska hända härnäst. När upplägget sedan har etablerats till fullo och vi ska skörda meningen och poängen bakom alltsammans blir det inte riktigt lika underhållande, i och med att det är svårt att göras inom Quibis gränser.

I vilket fall som helst var det en underhållande, helt klart habil start på min resa som gav mig mersmak i att få dyka vidare i Quibis utbud och se vad man kan hitta på för kreativt inom dessa kortformatets ramar.

Scrolla vidare för fler recensioner! --> Spana också in vår lista med spännande serier att kicka igång Quibi med!