Recension: Disco Boy (2023)

Som ett kärleksbarn till Claire Denis Beau travail (1999) och Nicolas Winding Refns The Neon Demon (2016), så skulle man kunna beskriva Giacomo Abbruzzeses Disco Boy. Från modern har filmen fått ärva konceptet med den lakoniske soldaten som bjuder på ett minnesvärt dansnummer, samt ett stillsamt, ibland tålamodskrävande tempo. Från fadern neondränkta nattklubbsscener och en stram visuell ton.

Vill bli fransk medborgare

Samtidigt är Disco Boy sin egen film. Och ibland en oförutsägbar sådan. Alex (Franz Rogowski) flyr från Vitryssland till Frankrike med drömmar om ett bättre liv. Väl där ansluter han sig till främlingslegionen med löftet att bli fransk medborgare om han lyckas hålla ut i något år.

Parallellt berättas historien om Jomo (Morr Ndiaye), en militant aktivist i den Nigerianska djungeln som leder en motståndsrörelse mot regeringens fördärvande av naturen.

Deras vägar kommer givetvis att korsas.

Lyckas med konststycket att överraska

Det finns mycket att gilla med Disco Boy. Inte minst hur den flera gånger faktiskt lyckas med konststycket att överraska. Dels rent storymässigt, dels när det kommer till själva bildberättandet. Strukturellt är det mestadels en mycket lyckad och ambitiös skapelse, med dessutom en riktigt vass ljudmix.

Samtidigt dukar regissör Giacomo Abbruzzese fram för mer än vad han serverar och mot slutet känns det som att han tar en genväg ut. Det är snyggt och så, men vi har sett det göras både bättre och mer motiverat förr. Trist!

"Disco Boy" har svensk biopremiär fredagen den 11 augusti.