Recension: Den blå kaftanen (2023)

Det finns något härligt med filmer som kommer från ingenstans och under två timmar ger dig insikt i en värld du knappt kunde stava till. Den blå kaftanen, som visas på Göteborg Film Festival, är precis en sådan film. Delvis en berättelse om förtryckta känslor, delvis en berättelse om kärleken till ett hantverk. Marockos Oscarsbidrag, regisserad av Maryam Touzani, prisades på förra årets Cannesfestival och jag kan inte annat än hålla med i hyllningskören.

Berättelsen bygger på ett triangeldrama. Halim och Mina har varit gifta länge och driver tillsammans en kaftanbutik där Halim är skräddaren som vägrar ge med sig för moderna påfund som symaskiner. I butiken finns också lärlingen Youssef och det dröjer inte länge lägger förrän Mina lägger märke till blickarna som Halim och Youssefs kastar mellan varandra. Den unge lärlingen ska inte få förstöra deras äktenskap.

Passionen skiner igenom från ruta ett

Jag må ha läst syslöjd hela högstadiet men jag skulle ändå påstå att nål- och trådvärlden inte är ett av mina expertområden. Trots det grips jag tag redan från början. Filmen inled med svepande bilder över ett vackert, blått tyg och ett par händer som ömt handskas med det. Passionen som Halim känner för sitt skrädderi skiner igenom från ruta ett och filmen är full av fantastiska närbilder på den titulerade blåa kaftanen.

Klädesplagget löper som en röd tråd genom filmen och representerar bland annat det traditionella, det statiska och vackra. Filmen gör ett otroligt jobb i att gestalta den kärlek som en mästare kan känna till sitt hantverk. Halims vägran att använda moderniteter i sitt arbete görs extra intressant eftersom han vägrar acceptera sin sexualitet, och filmen gör det väldigt tydligt att det finns vissa saker i det förflutna som kan vara värda att behålla medan andra ting definitivt borde lämnas bakom en. Halims kamp mellan att vara en god make och hans förtryckta sexualitet är filmens kärna. Hur mycket av sig själv kan man offra för att sålla sig till normen?

Förlitar sig på manuset och sina skådespelare

Maryam Touzani har valt att skildra berättelsen på i huvudsak tre platser: parets lägenhet, kaftanbutiken och ett badhus, vara de två första är de dominanta. Valet av få platser skapar en intimitet som passar filmens berättelse. Det är en historia om närhet men också avsaknaden av det och att röra sig mellan ett fåtal platser förstärker den känslan. Ytterligare något som Touzani valt att skala ner på är musiken - det finns så gott som ingen alls. Det är inte förrän under den sista halvtimmen som musiken släpps in vid två tillfällen. Istället låter låter hon bilderna, manuset och skådespelarna tala för sig själva. 

Jag nämnde tidigare att filmen är ett triangeldrama men det är egentligen Mina och Halim som vi ges någon information om. Om Youssef får vi endast några få ledtrådar och trots filmens längd på två timmar hinner den inte utveckla honom något större. Han känns mer som en bricka i intrigen än en fullständig människa. Kanske hade en viss bearbetning av manuset gett oss som publik mer att arbeta med. Det hindrar dock inte Den blå kaftanen från att definitivt vara otroligt sevärd.

Den blå kaftanen har biopremiär den 17 mars 2023.