Recension: Club Zero (2024) – vidrigt om ätstörningar

Efter att ha sett Club Zero förstår jag att den inleds med en varningstext.

Efter att ha sett Club Zero förstår jag rubrikerna efter Cannesfestivalen där den var med och tävlade.

Club Zero kan nämligen vara något av det vidrigaste jag någonsin har sett i filmväg – något som enbart beror på en scen.

Bäst att inte äta något alls

När den unga Miss Novak (spelad av Mia Wasikowska) börjar arbeta på ett gymnasium som ansvarig för näringsläran får hon snabbt med sig en grupp ungdomar på det som hon kallar "medvetet ätande". Filmen beskriver inte exakt vad det innebär men i grund och botten handlar det om att äta långsamt och lite. Helst inget alls. Det ultimata målet är att slå sig fri från samhällets matbojor och bli en del av "Club Zero", den grupp människor som ska överleva då världen går under.

Varningstexten som jag nämnde tidigare syftar på ätstörningar, något som jag kan förstå då medvetet ätande har starka liknelser med anorexia i sin uppmaning att äta minimalt. En av skoleleverna som dras till läran har dessutom också bulimi.

Filmen går att tolka på många olika sätt där den bland annat kan ses som ett inlägg i debatten om psykiska ohälsa hos unga och vikten av att vuxenvärlden involveras. Den har också tydliga likheter med det tyska dramat Die Welle från 2008 på så sätt att den skildrar en manipulativ ledares över makt ungdomar och faran med karismatiska konspiratorsledare. Sektstämpeln är inte långt borta.

Provocerande osmaklig och övertydlig

Allt det här låter på pappret spännande och intressant men som film håller inte Club Zero för 1 timme och 50 minuter. Tempot, skådespeleriet, klippningen; inget har bråttom. Varje replik följs av en pausering innan nästa karaktär levererar nästa replik. På så sätt är filmen väldigt enhetlig. Inget sticker ut. Problemet uppstår då man som tittare ganska snabbt förstår att ungdomarna kommer falla för Miss Novak. Lägg därtill det monotona tempot och du har en film med få dalar, men också få toppar. En stor eloge ska dock soundtracket ha som matchar filmens minimalistiska ton perfekt.

Sen har vi ju scenen. Den där scenen. Scenen som det smärtar i mig att skriva om, eftersom den spelas på repeat i mitt huvud. Utan att gå in på detaljer (tro mig, om du ser filmen kommer du förstå vilken jag syftar på) upplevde jag inte att filmen hade behövt vara så grafisk som den är. Det är absolut en fråga om tycke och smak men i mitt fall hämmar den mer än bidrar till helheten. Filmens budskap om farliga mattrender hade jag redan greppat, och scenen känns helt ärligt provocerande osmaklig och övertydlig.

Det är alltid spännande att se vilka filmer som gör störst intryck på en. Inför Göteborgs filmfestival hade jag knappt hört talas om Club Zero. Nu är det en film som troligtvis aldrig kommer lämna mig. Dess kritik mot manipulativa ledare och konspiratoriska mattrender är välgjord, men dess tempo är i slutändan inte till dess fördel.

"Club Zero" visas på Göteborg Film Festival, om den får svensk biopremiär är i dagsläget inte klart.