Recension: Close (2023)

I helgen fick Lukas Dhont hyllade drama Close erkänna sig besegrad på årets Oscarsgala, istället var det På västfronten intet nytt som knep statyetten för Bästa internationella film. På sätt och vis begripligt, men också synd. I min mening är Close klart bättre.

Med otrolig precision skildrar Dhont en drabbande historia om två bästa vänner som en dag börjar glida isär. Fullt förståeligt om det låter bekant, i flera andra kategorier tävlade nämligen Martin McDonaghs The Banshees of Inisherin med ett liknande upplägg, men med en mer sagolik atmosfär och en rejäl stänk svart komik. Close kan väl beskrivas som den betydligt mer allvarsamma varianten. Och om två 13-åriga pojkar istället för alkoholiserade vuxna män.

Skolkamraternas gliringar skapar en spricka i vännernas relation

När vi introduceras för Leo och Rémi är de oskiljaktiga – mer bröder än vänner. Snart börjar  de "tuffa" eleverna på skolan kommentera deras närhet med diverse bögskämt och homofobiska gliringar, något som skapar en spricka i vännernas relation. Värre blir det när Leo (lysande spelad av Eden Dambrine) börjar stöta bort sin vän. Ett agerande som kommer att få oanade konsekvenser.

Detta är mångt och mycket Eden Dambringes film. Den unge skådespelaren är fantastisk i huvudrollen, som obegripligt nog är hans filmdebut. Han visar på en stor spännvidd i sitt register och lyckas väcka vår empati lika mycket i de sekvenser som han är charmigt inbjudande som när han är feg och ratande. Mycket på grund av att det hela tiden känns filterlöst och äkta. Vi förstår hans agerande, åtminstone i stunden.

Även värd att nämna är Émilie Dequenne, som sedan tidigare kanske främst är känd för Rosetta (1999) och Vargarnas pakt (2001). Här spelar hon Rémis mamma med stor övertygelse.

"Close" har svensk biopremiär den 17 mars.