Recension: Borderlands (2024) – historiens vidrigaste filmkaraktär?

Att Eli Roth är aktuell med en ny storfilm säger ändå något om att det faktiskt går att få en andra chans i Hollywood. Han har inte gjort en enda bra film sedan Planet Terror (2007). Hans senaste slasher – obegripligt överskattade Thanksgiving (2023) – drog dock in en del stålar, trots att finalen var rutten i sann Eli Roth-anda. Jag antar att det räckte för att säkra det sista kapitalet till hans länge omtalade filmadaption av TV-spelserien Borderlands.

Så hur tar Roth vara på denna möjlighet? Ungefär som om han skulle klappa ett spädbarn med sandpapper. Men det börjar rätt kul på ett charmigt Femte elementet-vis. De sista 40 minuterna är en kallsup lika oinspirerad och förvirrad som X-Men: Apocalypse. Saker bara händer. "Karaktärsutvecklingen" skenar. Absolut ingenting fungerar.  

Cat Blanchett som skoningslös prisjägare

Huvudrollen spelas av Cate Blanchett, som också inleder filmen med en sorts Temu-version av sin enastående Sagan om ringen-prolog. Överlag är hon väldigt underhållande i rollen som den hårdnackad prisjägaren Lilith med ålderskomplex. Även scenografin är skönt TV-spelsaktig på planeten Pandora; en ödesmättad Mad Max-värld på speed. Dit ska hon resa för att rädda Tina, dottern till en ondskefull företagspamp. Att hitta Tina går snabbt och snart slår Lilith följe med den bindgalne tjejens allierade – en grupp utstötta hjältar, som är ute för att krossa Liliths arbetsgivare.

Utöver Lilith består Tinas entourage av kommandosoldaten Roland (Kevin Hart), forskaren Tannis (Jamie Lee Curtis), "Psykot" Krieg (Florian Munteanu) och den outhärdlige roboten Claptrap (Jack Black), som är någon sorts pratglad R2D2 med kiss-och-bajshumor-tourettes. Jag hatar Claptrap. Jag hatar Claptrap. Jag hatar Claptrap. Och jag skäms å Jack Blacks vägnar. Detta kan vara historiens vidrigaste filmkaraktär. En depraverad Jar Jar Binks för en ny generation. Men det är inte bara Claptrap som ekar Star Wars, utan här strösslas det frikostligt med referenser åt både George Lucas filmsaga och andra sci-fi-klassiker.

Cate Blanchett är såklart filmens behållning och länge är hon tillräckligt skicklig för att rädda Borderlands på egen hand, men efter en skön inledande halvtimme börjar Eli Roths bygge att krackelera. Först bara lite smått, sen med full kraft. Den sista halvtimmen känns som hämtad från klippgolvet från M. Night Shyamalans The Last Airbender (2010). Långt under Blanchetts värdighet. 

Men det är inte helt nattsvart. En rolig första halvtimme och vissa kreativa utsvängningar räddar, med nöd och näppe, från bottenbetyg.

"Borderlands" har biopremiär den 9 augusti. Gå efter ungefär 35 minuter om du bara vill se de roliga bitarna.