Recension: Blur - To the End (2024) – ett måste för musikälskaren

För cirka 30 år sedan sköljde en ny våg av briljant popmusik över Storbritannien med band som The Stone Roses, Oasis, Pulp, Suede, The Verve och Blur. Hitlåtarna haglade in och tog omvärlden med storm. Mina personliga favoriter är fortfarande Suede, men jag har alltid varit "team Blur" framför Oasis, precis som att jag alltid har valt Seinfeld framför Vänner. Särskilt förtjust var jag i bandets sista platta före uppbrottet, Think Tank, från 2003. Den träffade helt rätt och tänjde popmusikens barriärer på nytt.

När bandet spelade på Way Out West förra året var jag självklart på plats, även om jag inte riktigt förstod vilken sensation det faktiskt var. Nu, när jag har sett dokumentärfilmen om Toby L. vet jag bättre.

Knappt pratat med varandra på 10 år

Före återföreningen, som för övrigt resulterade i ett av deras bästa album The Ballad of Darren, hade bandmedlemmarna knappt pratat med varandra på nästan 10 år. Och det är ur detta, när de alla ska åka ut till Damon Albarns hus på landet för att arbeta spela in sagda platta, som dokumentären har sin utgångspunkt.

Känslorna är tillbakahållna, men ändå inte alls. Bandledaren Damon Albarn är märkbart nervös och börjar gråta när han spelar upp demoinspelningar till nya plattan. De andra tror att han skrattar. Direkt faller de tillbaka i sina gamla roller igen – de unga Londongrabbarna som delade kändisskapets ljusa och mörka sidor, som kunde hata varandra i veckor under en turné, som bröt upp på grund av alkoholen och drogerna, men som också var som bröder. Att de nu är en bra bit över 50 och har sina egna liv, spelar ingen roll. Gruppdynamiken i Blur är tydligen evig. Även om Alex James inte super på samma vis.

Stora nerver inför stora spelningen

Under ett års tid träffas de, spelar in skivan och åker på världsturné med Wembley Stadium som sista hållplats. Den största utmaningen innan dess är att spela in skivan tillräckligt snabbt för att Damon Albarn inte ska hinna skriva några andra plattor för sina andra projekt. Han jobbar konstant, dag och natt och tröttnar snabbt.

Trots att den väldiga stadion ligger på hemmaplan har de aldrig spelat där och är märkbart nervösa. Alberb och James tar ett isbad och försöker hålla nerverna i schack. Dave Rowntree försöker behandla ett rejält skadadat knä, som han har fått på "det minst rock'n'rolliga sättet i världen", nämligen genom att böja sig ner för att ta upp ett tennisrack. Graham Coxon – bandet stora lustigpetter – skämtar darrigt i logen. Det är som om det vore deras första framträdande på nytt.

Vi får höra fyra låtar och satan vad bra det är. "Det var vår bästa spelning någonsin." skriver Albarn lakoniskt i ett mail till James. Och ja, jag tror honom. Direkt efteråt splittras de igen utan några som helst planer på en ny återförening. Aja, den som lever får se.

"Blur: To the End" har biopremiär den 6 september. Samma dag släpps också "Blur: Live at Wmbley Stadium".