Recension: Better Man (2024) – Robbie Williams som apa
En revolutionerande smällkaramell
Året närmar sig sitt slut, men än är det några filmer kvar som inväntar sin premiär. En av dem är ”Better Man” som följer artisten Robbie Williams toppar och dalar. Filmtopps Oskar Gustavsson Klingenstierna är positivt inställd till den semi-biografiska filmen som vågar ta ut svängarna rejält.
Tidigare i år fyllde den brittiska artisten Robert ”Robbie” Williams 50 år och nu kommer den semi-biografiska filmen om honom. Det bör tilläggas att min egen relation till honom är ytterst blek. Visst har jag hört och därefter nynnat på några av hans största hits, men vad han gjort utanför musikscenen var för mig okänt innan jag satte mig förväntansfull på pressvisningen. I den här filmen gestaltas han av Jonno Davies som i sin tur är porträtterad som en schimpans. Ja, du läste rätt och vid första anblick kan det kännas märkligt, men jag kan glädja dig med att det funkar. Det blir en förhöjd effekt där schimpansen står för utanförskap, excentricitet och känslan om att inte utvecklas lika fort som andra.
Kärleken till musiken föddes i föräldrahemmet
Filmen tillåter oss verkligen att krypa under skinnet på honom från tidig barndom till idag. Hans pappa Peter (Steve Pemberton) har en stor kärlek till klassiska artister såsom Frank Sinatra, Sammy Davis Jr. och Dean Martin och blir därav en stor inspiration till den unge Robert. Hans mamma Janet (Kate Mulvany) och farmor Betty (Alison Steadman) står för den varma familjekärleken som får stort utrymme. Den kärleken behöver Robert eftersom att han kämpar mot inre röster som påpekar att han är dålig och värdelös, det är något som ska förfölja honom upp i vuxen ålder.
Efter att ha blivit medlem i pojkbandet Take That börjar han komma i konflikt med managern Nigel Martin-Smith (Damon Herriman) och har en nonchalant inställning under konserter. Gruppen på fem blir snart fyra och Robbie satsar och lyckas med sin solokarriär. Som så ofta i kändisvärlden blir berömmelsens berusning alltför stark och han sänker sig ner i ångestmörkret och fördärvet. Kokainet och alkoholen blir hans bränsle för att kunna fortsätta vara folks stora favorit. Även fast han är en av världens största artister vid tiden är han på samma gång en av världens ensammaste när han kliver av scenen och strålkastarljusen slocknar.
Högklassiga musikalnummer
Dans- och musiknumrena är bland det bästa i hela filmen. De påminner om musikalfilmer, såsom The Greatest Showman (2017), In the Heights (2021) och Roald Dahl's Matilda the Musical (2022), när ett stort gäng dansare springer och hoppar runt på Londons gator. Låtarna är dessutom lagom många, det strösslas inte med hits till höger och vänster utan här får vi en handfull genomarbetade nummer som håller högsta nivå. Särskilt minnesvärd är en duett mellan Robbie och dåvarande flickvännen Nicole Appleton (Raechelle Banno), som inte lämnar någon oberörd.
Revolutionerande och fräscht grepp
Det går att skriva många skarpa krönikor om hur tråkiga och slentrianmässiga många biopics är. Bara de senaste åren har vi fått se Bob Marley: One Love (2024) och Back to Black (2024), som tycks skapas enligt en specifik mall på hur en biopic bör vara uppbyggd. Better Man rör sig till viss del inom det fältet med en kronologisk intrig, men här finns det ett annat tempo, energi och konstnärlighet. Hela filmen känns revolutionerande för genren och kan förhoppningsvis bana vägen för framtida biopics.
Som så många andra biografier lämnar även denna något mer att önska. Konkurrensen med Gary Barlow hade gärna fått ta mer utrymme samt att sista akten går i en ofördelaktigt rasande fart. Även fast filmen skildrar en person med svåra psykiska åkommor är detta en smällkaramell som vågar ta ut svängarna rejält och kommer kunna lysa upp vintermörkret under mellandagarna.
”Better Man” har biopremiär den 25 december.