Recension: Beetlejuice Beetlejuice (2024) – Tim Burtons bästa på länge
"Beetlejuice Beetlejuice" sprudlar av kreativitet
På fredag är det premiär för Tim Burton-uppföljaren "Beetlejuice Beetlejuice". Filmtopps Eric Diedrichs recenserar.
Efter två decennier av undermåliga och i vissa fall usla filmer – med undantag för underskattade Frankenweenie – går Tim Burton tillbaka till sina rötter och, i stort sett, fimpar allt CGI-trams. Beetlejuice Beetlejuice, är en kreativ smocka, som sprudlar av genuin skaparglädje. Jag kan inte minnas senast Goth-mästaren kändes så här vital. "Keep it real" upprepas som ett mantra genom filmen och det är uppenbart vad Burton har försökt göra på sitt sätt.
Tim Burton vågar löpa linan ut
Mycket har hänt under de 35 år som har passerat sedan Beetlejuice (1988) släpptes. Lydia (Winona Ryder) jobbar som TV-medium och dejtar sliskige Rory (underbart spelad av Justin Theroux med manbun). Hennes dotter Astrid (Jenna Ortega) tror att hela spökgrejen är en bluff och mamma Delia (Cathrine O'Hara) är en sällsynt narcissistisk installationskonstnär. Efter att Lydias farfar dör reser hela familjen till det gamla spökhuset för begravning, utom Delia då, hon åker dit för att göra konst av familjens sorg. Samtidigt, i efterlivet, jagas Beetlejuice (Michael Keaton) av sin forna hustru, en livsfarlig själslukerska spelad av Monica Bellucci, som i sin tur jagas av en död polisskådis (Willem Dafoe), som nu har blivit en "riktig" snut bland de döda. Rörigt och inte lite kaotiskt, men ofta underhållande.
Ambitionerna är det inget fel på och fansen kommer att mötas av blinkningar till Tim Burtons filmografi i stort. Det känns som att regissören själv har vaknat upp ur det döda och vill få med precis allt han har sett i efterlivet under alla dessa år. Och detta gestaltas i första hand av utmärkta, praktiska effekter. Med sig har han Brad Pitt som producent, och vem vet, kanske är det Hollywoodstjärnan som har fått Burton att våga löpa linan ut. Pitt har trots allt producerat orädda filmer som Blonde (2022), Ad Astra (2019), Moonlight (2016) och 12 Years a Slave (2013).
En och annan lysande scen
Det främsta problemet med Beetlejuice Beetlejuice är bara att Burton vill lite väl mycket och när alla trådar ska bindas ihop blir det mest en kaotisk härva där det mesta bara löser sig i själva farten. Ett annat störningsmoment är all den 90-talsmusik filmen är fullproppad med. Dels eftersom publiken aldrig får någon chans till att andas ut, dels eftersom Danny Elfmans kompositioner är betydligt bättre.
Sammanfattningsvis är Beetlejuice Beetlejuice ett klart steg i rätt riktning för Tim Burton, även om det mest känns som fan service. Det finns en och annan lysande scen, men helheten sitter inte.
"Beetlejuice Beetlejuice" har biopremiär fredag den 6 september.