Recension: All of Us Strangers (2023) – en känslomässig urladdning

För att du inte ska känna något av All of Us Strangers krävs det nästintill att du lider av kronisk apati – eller koma. Det är sällan klädsamt att slentrianmässigt lovprisa en film såvida den faktiskt inte förtjänar det, men All of Us Strangers kräver lovprisning. Regissören bakom filmen är Andrew Haigh (Weekend) som med denna film sannolikt nått sin kreativa kulmen. Om så inte är fallet väntar en ljus framtid.

Handlingen följer den ensamstående TV-manusförfattaren Adam, spelad av den briljante Andrew Scott, som lever en tillbakadragen och tämligen ensam tillvaro i London. Efter att ha mött sin berusade granne Harry, porträtterad av Paul Mescal, inleder de en passionerad relation. Adam möter även visioner av sina döda föräldrar, som spelas av Jamie Bell och Claire Foy, och återupplever stunder från sitt förflutna i sitt gamla barndomshem.

Visionerna av sina föräldrar får Adam att ifrågasätta ifall flera händelser eller skeenden i hans liv enbart är en produkt av hans fantasi eller faktisk verklighet.

Förlösningens ögonblick – försoningens lättnad

Filmen behandlar så många lager av hur människan är beskaffad att det nästan känns övermäktigt att reda ut. Adams ensamhet och de obearbetade frågorna kring sin sexualitet, tillsammans med det barndomstrauma han upplevde efter föräldrarnas tragiska död, resulterar i att många bitar av hans känslomässiga pussel fortfarande saknas. Han verkar leva i en ständig limbo mellan sitt förgångna och förmågan att kunna gå vidare.

Scenerna där Adam i sitt barndomshem trevande söker absolution och tröst hos sina föräldrar är både innerliga och sköra. Allt som Adam upplevt under sin uppväxt och i sitt vuxna liv frånvaron av föräldrarna söker han nu deras förståelse och välsignelse för. 

De förlösande stunderna när Adam förenas med båda sin föräldrar i samförstånd och förlåtelse är en filmisk urkraft. Föräldrarnas tillkortakommande och oförståelse kring Adams person vid ung ålder reds successivt ut och som publik hoppas man desperat att det ska mynna ut i ett tillfredsställande klimax.

Vid ett tillfälle ber Adam om förlåtelse för att han ständigt väckte sin mamma varje natt för att sova i sina föräldrars säng, varpå hans mamma säger – jag är ledsen för att jag inte njöt av att du gjorde mig galen.

I en annan stark scen firar familjen jul tillsammans. När låten "Always on my mind" spelas börjar mamman och pappan spontant sjunga med och inser snabbt att texten återspeglar deras känslor och brister gentemot Adam – en scen lika vacker som tankeväckande.

Två ensamma själar – varandras medicin

Kärlekshistorien med Harry känns helt okonstlad, genuint passionerad och kliniskt ren. Strofen "I'll protect you from the hooded claw, keep the vampires from your door" från låten "Power of Love" av Frankie Goes to Hollywood spelas när Adam och Harry först möts, och återkommer senare i filmen. Harry symboliserar den del som Adam saknar i sitt lyckopussel och den kraft som skyddar honom från det som suger ur glädje och lycka. 

Både Harry och Adam är två ensamma individer som är i lika stort behov av varandras sällskap och kärlek för att kunna finna tillhörighet.

Filmen berör många aspekter i livet som vanliga människor reflekterar över hela tiden. Förmågan att våga släppa in någon på livet och låta denna människan hjälpa dig, älska dig och utmana dig. Ingen vill gå genom livet och enbart vara en främling för sin omgivning. Interaktioner med främlingar kan vara stigar mot självförverkligande och personlig tillväxt om vi bara lär oss att öppna våra hjärtan och sinnen för det okända.

Skådespelarprestationerna, manusarbetet, musiksättning – ja hela filmen överlag, lämnar en känsla av tacksamhet hos mig när jag lämnar salongen. Ett fåtal gånger i livet har denna känsla uppenbarat sig efter ett biobesök. Att då och då kunna få uppleva detta är en ynnest – så en stående ovation från mig, tack.

"All of Us Strangers" visas nu på bio.