All Eyez On Me

När vi först träffar Tupac Amaru Shakur (Shipp Jr.) är året 1995. Han avtjänar ett fyraårigt fängelsestraff för sexuellt övergrepp och ska just ge en exklusiv intervju. Det här mötet mellan journalisten och Tupac fungerar som ett avstamp för den kommande berättelsen. Tupac berättar med sina egna ord sin livshistoria. All Eyez On Me är naturligtvis inte en dokumentär, men filmen bygger på en hel del verkliga händelser.

Tillbakablickarna berör till en början Tupacs uppväxtår och hans relation till sin mamma, Afeni. En stark kvinna, medlem i Svarta Pantrarna som på 70-talet kämpade för afroamerikaners rättigheter. I de inledande scenerna av filmen får vi glimtar av hur hon uppfostrar sin son - hur hon lär honom vikten av att aldrig vika sig, utan att hela tiden göra sin röst hörd. Snabbt står det klart vilken betydelse och inspirationskälla hon var för honom, även om problem uppstod i familjen på grund av hennes drogmissbruk.

Från att ha bott i New York och senare Baltimore, tvingas nu vuxne Tupac tillsammans med sin syster och mamma flytta till en vän i Kalifornien. Det första de möts av är ett knivslagsmål. Tupac kommer dessutom på sin mamma med att köpa crack. Det är Danai Gurira som spelar Afeni, en insats som till viss del för tankarna till Naomi Harris intensiva prestation i Moonlight (2016).

Vidare skildras Tupacs musikkarriär. Efter att ha varit delaktig i hiphopgruppen Digital Underground skriver han sina första låtar. Skivbolaget Interscope Records kontrakterar honom, efter visst tvivel kring de moraliskt utmanade texterna.

Precis som andra artister av sin generation – N.W.A. och Eazy-E – skildrade Tupac i sina låtar våldet som pågick i innerstäderna. Om orättvisa villkor som svarta tvingas underordna sig. Dessa texter lyckades han förmedla till ett samhälle som nog helst hade sluppit att se problemen i vitögat.

I den här typen av hiphopfilmer är musiken extremt viktig. Ribban sattes högt redan 1991 i John Singletons uppväxtskildring Boyz n the Hood, där vi får följa tre unga killar i Crenshaw-gettot i Los Angeles. Det fenomenala soundtracket ackompanjerade storyn perfekt, och förmedlade precis rätt känsla av hur det kunde vara att växa upp på gatorna som Gud glömt.

I All Eyez On Me har musiken, som till stor del består av Tupacs låtar, inte alls samma viktiga funktion. I sina texter sjunger Tupac om fattigdom, gatuprostitution, rasism och övervåld från poliser. Men till skillnad från Boyz n the Hood är det få av dessa problem som skildras i filmen. Istället är det klubbframträdanden, lättklädda sällskapsflickor och flotta fester som står i fokus. Att Tupacs musik inte går hand i hand med de händelser som gestaltas i filmen ser jag som ett problem.

Sammanfattningsvis är All Eyez On Me en konventionellt uppbyggd biografi-film; vi får följa Tupac från födseln till hans tragiska död. Tråkigt nog innebär detta att filmen blir förutsägbar. Det görs nedslag i de mest kända händelserna i Tupacs liv: hans fängelsevistelse, samarbetet med Death Row Records och käbblet med östkustrapparen The Notorious B.I.G, och till slut känns det som om att regissör Benny Boom bara vill bocka av incident efter incident, utan att egentligen fördjupa sig i vem Tupac var.

I mångas ögon var ju Tupac en man som låg före sin tid, och han jämfördes ofta med medborgarrättsaktivisten Malcom X. Varför inte fokusera på den sidan hos en av de största rapstjärnorna genom tiderna?