Rambo: Last Blood (2019)
"Last Blood" är lika många delar "Taken" som en diabolisk version av "Ensam hemma".
Sylvester Stallones actionfigur John Rambo är tillbaka på biograferna för ett sista (?) farväl. Det bjuds på en hel del hämnd och ilska i "Last Blood", som kan beskrivas som en kolsvart "Taken" med "Ensam hemma" på grillgallret.
Mycket har hänt John Rambo (Sylvester Stallone) under åren. När vi fick bekanta oss med honom i First Blood var det väl ingen som trodde att denna PTSD-drabbade vagabond skulle bli ett barbröstat muskelknippe redo att ta sig an hela arméer – på egen hand? Efter avstickare i Afghanistan och Burma är han nu tillbaka på amerikansk mark, i en slags cowboyversion. Dagarna spenderar han med att rida in hästar och umgås med en mexikansk kvinna och hennes dotter, Gabrielle, som bor på hans gård.
En dag bestämmer sig Gabrielle för att leta upp sin biologiske far i Mexiko. Något som blir startskottet på ett nattsvart "Taken-drama". Kort sagt kommer hon inte tillbaka och Rambo beger sig söderut för att hämta hem henne. Det dröjer inte länge innan han har en mexikansk kartell efter sig.
Onda män sover inte gott när John Rambo är ute efter dem.
"Rambo: Last Blood" är långt ifrån fläckfri. Karaktärsrelationerna är fruktansvärt plastiga och dialogen känns konstant stolpig. De inledande tjugo minuterna är verkligen inget vidare och den avslutande sekvensen är otroligt cringig. Tack och lov vägs detta upp av en hel del fantasifullt ultravåld – och det måste väl ändå vara det som räknas? Det är trots allt Rambo 5 vi pratar om.
Gamle Sylvester gör helt okej ifrån sig. Vad han saknar i de dialogdrivna scenerna väger han upp när han låter knytnävarna tala. Du som oroar dig för en massa CGI-blod kan vara lugn. Hemmafixaren från helvetet konstruerar här galna fällor där riktiga blodkatapulter är stående beståndsdelar.